Spontana tankar volume 3
Jag vill inte veta hur Rebeccas, eller va fan hon nu hette, snygga sommaroutfits ser ut. Jag är inte intresserad av någons "dagens". Jag bryr mig inte om någon brud som gjort sig känd genom sitt fördelaktiga utseende, ska klippa lugg eller inte. Var är alla snygga tjejer med hjärnor!? Fördomar om att alla intelligenta kvinnor har pottfrilla och glasögon måste motbevisas! Inte för att det spelar någon roll egentligen. Huvudsaken är ju att det finns smarta människor i huvud taget. Men jag blir lite trött.
Jag blir inspirerad av många människor i min omgivning just nu. Jag blir inspirerad av J pga av hans godhet och hans konstanta entusiasm. Och hans lojalitet. Jag inspireras av I och hans kämparanda och hans förmåga att sikta mot toppen och inte ge sig. Jag inspireras av dom fina människor som hör av sig och vill hjälpa till gratis för att få någons vision att bli verklighet.
Jag inspireras av mitt nyfunna mod. Det har väl legat där och gnagt någonstans inom mig och velat komma ut, men tiden var inte inne förrän nu. Nu måste man känna att man lever helt plötsligt. Annars har dagen been to waste.
Jag ser fram i mot i morgon. Ska träffa min fotograf. Hoppas att vi klickar.
Tänker på Virginia Woolf. Tänker på Sylvia Plath. Tänker på krig. Tänker på dokumentären jag såg i går om kameleonter. Hur en hona kämpade dag och natt för att gräva en underjordisk gång åt sina ägg så att inga rovdjur skulle komma åt dom. Hennes ena tass blev sårad och svullen. Hon fortsatte ändå.
Hon lyckades.
Men, någon dag senare eller så, gick hon lite vilse. Då kameleonter inte är bekanta med begreppet "väg" och hur farligt där kan vara, så irrade hon ut på just en sådan. En bil kommer farandes. Hon blir överkörd.
Kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck. De runda ögonen, paralyserade av shock, kroppen till hälften mosad.
Hennes liv fick inget värdigt slut.
Men...Men...hennes ägg kläcktes. Hennes ungar började utforska världen med nyvakna, nyfikna ögon.
Nya liv hade påbörjats.
Men dom kommer aldrig få veta hur deras mor kämpade för deras trygghet och överlevnad.
Jag blir inspirerad av många människor i min omgivning just nu. Jag blir inspirerad av J pga av hans godhet och hans konstanta entusiasm. Och hans lojalitet. Jag inspireras av I och hans kämparanda och hans förmåga att sikta mot toppen och inte ge sig. Jag inspireras av dom fina människor som hör av sig och vill hjälpa till gratis för att få någons vision att bli verklighet.
Jag inspireras av mitt nyfunna mod. Det har väl legat där och gnagt någonstans inom mig och velat komma ut, men tiden var inte inne förrän nu. Nu måste man känna att man lever helt plötsligt. Annars har dagen been to waste.
Jag ser fram i mot i morgon. Ska träffa min fotograf. Hoppas att vi klickar.
Tänker på Virginia Woolf. Tänker på Sylvia Plath. Tänker på krig. Tänker på dokumentären jag såg i går om kameleonter. Hur en hona kämpade dag och natt för att gräva en underjordisk gång åt sina ägg så att inga rovdjur skulle komma åt dom. Hennes ena tass blev sårad och svullen. Hon fortsatte ändå.
Hon lyckades.
Men, någon dag senare eller så, gick hon lite vilse. Då kameleonter inte är bekanta med begreppet "väg" och hur farligt där kan vara, så irrade hon ut på just en sådan. En bil kommer farandes. Hon blir överkörd.
Kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck. De runda ögonen, paralyserade av shock, kroppen till hälften mosad.
Hennes liv fick inget värdigt slut.
Men...Men...hennes ägg kläcktes. Hennes ungar började utforska världen med nyvakna, nyfikna ögon.
Nya liv hade påbörjats.
Men dom kommer aldrig få veta hur deras mor kämpade för deras trygghet och överlevnad.
Kommentarer
Trackback
