Spontana Tankar
Ligger och tittar på Vänner och fnissar då och då för mig själv. Älskar Ross. Älskar säger jag!
Hade ett intressant samtal med pojkvännen på Skype, kan inte ringa när pappa ligger och sover några meter bort, som öppnade mina ögon inför hur olika tankesätt och syn på livet vi verkligen har. Vi är så otroligt olika!
Det kan inte understrykas nog. Ju mer medveten jag blir om våra olikheter ju mer klarhet får jag också gällande hans personlighet och hur han ser och tolkar världen och människorna i den.
Han har kommit så mycket längre när det kommer till den hel del saker här i livet, än jag har.
Han har ett rejält försprång om man säger så.
Jag ligger och tänker på framtiden. Inte på ett oroligt sätt. Utan genom ett fint, gyllende filter.
Jag funderar på hur jag kommer inreda min framtida lägenhet. Hur roligt jag kommer ha. Det ska bli en lägenhet mer stark detaljrikedom, lite mysig huller om buller känsla utan att det känns stökigt.
Mycket varma färger, tända ljus lite över allt (även i badrummet och köket), en säng med tjockt duntäcke och tjocka dunkuddar, härliga sängkläder, filmaffischer på väggarna...kanske inramade, en kyl full med god mat, fint porslin från Indiska, inramade foton på människor och hundar som jag älskar, underbara böcker lite över allt, små lampor med lampskärmar i rött och orangt.
Badrummet ska vara rent och mysigt, även där tända ljus, varma mjuka handdukar, produkter från Toni and Guy, Body Shop och Palmolive.
Frukosten ska ätas med Enya i bakgrunden och med tända ljus och det ska vara myskvällar med massa god mat och bra film.
Ja, det är sannerligen något att se fram i mot.
Jag tänker även på vad som kan anses vara trista saker men som ändå är något jag ser fram i mot, nämligen att t ex starta två sparkonton och kunna börja sakta men säkert fylla dom med pengar.
Ett sparkonto för Nya Zealand och andra framtida resor. Jag vill åka till VästIndien, USA, SydAmerika, Japan...
Så många platser. Det kostar pengar.
Ett till sparkonto för en potentiell rainy day så att säga.
Om jag nu skaffar ett bra jobb och börjar tjäna mer pengar och sen vänder turen och jag blir arbetslös, så vill jag veta att jag har pengar så att jag klarar mig i minst tre månader så att man slipper den där mini hjärt attacken när man inser att man inte kommer kunna betala hyra, räkningar och mat.
Tryggheten i att veta att det finns pengar där som kan rädda en i en sån situation. Den tryggheten är värd guld.
Och så tänker jag på barn. Om jag vill ha ett eller inte. Pojkvännen är redan 34, utan tvekan i en ålder då man brukar fundera på om det kanske inte är dags att börja starta familj.
Jag är inte redo. Varken ekonomiskt eller känslomässigt. Men jag blir varm i hjärtat när jag föreställer mig att föda ett barn som är vårt. Hur skulle han/hon se ut? Hur skulle det kännas att vara någons mor?
Och att se honom som far. Det är en vacker tanke.
I morgon ska jag äta lunch med Yohanna, ser fram i mot att sitta och småputtra i hennes mysiga lägenhet med underbara Diezel och hans konstant viftande svans. Efter det så blir det möte med Frida på kontoret och sen åker jag tillbaks till pappa och degar en stund innan det är dags för KBT. Ser fram i mot det och fruktar det samtidigt.
På onsdag ska jag träffa Max för första gången på länge, på torsdag är det möte med Stephan Mendel Enk (väldigt spännande) och sen rep med pojkvännen och Malin. Jag ska möta den här veckan med positivitet och styrka.
Det kommer bli en utmaning, ett första steg mot en ny attityd och en ny inställning.
Nytt liv
Det känns väl som en aning pretentiös rubrik men det är faktiskt så jag känner. Jag har kommit in i någon slags svacka som jag ha geggat runt i alldeles för länge nu. Jag vet inte exakt när den började.
Men om jag skulle gissa så var det nog ca 3 månader in i min nuvarande relation. Jag minns att ett starkt tvivel satte sina envisa klor i mig och jag kunde inte skaka av mig det. Hur mycket han än försökte lugna mig med sin kärlek och sin lojalitet och sin tro på vårt förhållande, så gnagde det ändå i mig.
Jag tvivlade inte bara på att han skulle stanna hos mig, jag började även tvivla på annat.
Mitt liv helt enkelt. Hur jag ska få saker och ting att fungera som jag vill. Ekonomiskt, praktiskt, känslomässigt.
Allt kändes med ens så osäkert, så otryggt, så skiftande. Jag kunde liksom inte riktigt lita på någon eller något.
Det fanns inget som bara var, allt förändrades hela tiden.
Jag är kvar i det fortfarande. Det har gått 9 månader, give or take, och jag är fortfarande fast i den här nedförsbacken. Jag tycker mig komma längre och längre ned och i natt så kom insikten från ingenstans.
Den var så kristallklar och nådlöst uppenbar. Orden slog ned i mig som en hänsynslös blixt.
Jag är inte lycklig.
Så enkelt är det. Inget mer, inget mindre. Jag är helt enkelt inte lycklig.
Med ens så förstod jag att jag är på väg in, eller kanske redan befinner mig i, en depression.
Jag vet inte exakt hur illa det är eller kommer bli, men det känns åtminstone inte lika akut som det har gjort under tidigare depressioner. Jag anar inga paralyserande ångestattacker eller självmordstankar i horisonten, självklart är jag dock inte säker det kan man aldrig vara med någonting här i livet, men det jag anar är en oro som håller på att äta upp mig inifrån.
Och jag anar en bitterhet och en stark känsla av ensamhet. Jag känner mig ofta ensam, det är i och för sig inget nytt, men nu är det mer påtagligt.
Emelie. Förut var hon i Jönköping. För långt bort för att kunna spontanfika eller ses flera gånger i veckan, men tillräckligt nära för att jag skulle känna hennes närvaro. Bara tre timmars bussresa bort. Det är ju ingenting egentligen. Nu där i mot...nu är hon på andra sidan jordklotet.
I ett halvår. Det finns ingen tröst där. Det är som det är.
Men det förstärker ensamheten något enormt. Faktum är att jag känner mig fruktansvärt förvirrad och frågande inför hur jag ska klara mig utan henne tre timmars bussresa bort. Och hur jag ska klara mig utan vårt smsande och våra långa telefonsamtal. Hon är ju den enda som förstår. Den enda som jag kan lita på till 100% och som alltid är där. Jag behöver aldrig förklara eller förställa mig. Hon vet. Och vi älskar varandra. Även om vi inte säger det ofta.
Och nu är hon bara inte här. Ensamheten är onekligen paralyserande.
Jag känner mig ensam i min relation. Detta reflekterar inte på något sätt negativt på honom. Han är den underbaraste, godaste och mest inspirerande människa som jag är så tacksam över att få ha i mitt liv och ha en relation med. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva.
Det här har ironiskt nog inte ens med honom och göra.
Det här är mitt problem och ingen annans. Jag känner mig ensam i vår relation just för att jag inte tycker om mig själv just nu och därför ifrågasätter allt och alla runt omkring mig. Och den onda cirkeln gör att jag är bitter och osäker och det går ut över honom. Allt blir bara en enda röra och det orsakar gräl och konflikter som skapar sår hos oss båda och avstånd emellan oss.
Och där med kommer skuldkänslorna. Och de bisarra, destruktiva tankarna om att han skulle vara lyckligare med någon annan. Någon som är friskare, helare, gladare och inte så in i helvete trasig, obalanserad och känslig.
Jag känner mig i bland som en deppig jävla emo-tonåring som ingen kan hjälpa.
Och jag kan inte begära att han ska kunna lösa det här. Som sagt, det här är mitt problem, min smärta.
Jag vet att han stöttar och vill hjälpa, men i slutändan så måste jag börja arbeta mer aktivt för att komma ut ur det här mörkret och det här destruktiva tänkandet som inte ger mig något annat än sorg och ånger.
Jag vill komma tillbaks till en plats där jag tycker om mig själv igen och kan vara min egen bästa vän som vill mig själv väl och som inte hatar eller hånar när jag gör bort mig eller inte uppnår mål som jag har satt upp för mig själv. Jag vill vara en vän till mig själv som förlåter, förstår, uppmuntrar och som har tålamod.
Jag har blivit så fruktansvärt hård mot mig själv. I bland så kommer jag på mig själv med att mobba mig själv i tanken. Det är så långt bort från det jag vill vara.
Jag kommer aldrig kunna bli av med alla mina demoner och onda tankar, så ser inte livet ut, men det sätt som jag lever mitt liv på nu...det är bara inte acceptabelt. Jag ser ju med egna ögon hur jag krackelerar och sakta men säkert omvandlas till en skugga av mitt forna jag.
Och värst av allt; jag ser hur det snart skulle kunna förstöra min relation som jag värdesätter mer än något annat.
Jag har hittat mannen i mitt liv, det här är människan som jag vill utvecklas och växa med.
Om det någonsin blir barn och ja vafan, kanske till och med äktenskap, så är det med honom. Ingen tvekan.
Jag har hittat rätt och det är det inte många som kan säga med säkerhet i min ålder. Jag är så oändligt tacksam för detta. Nu måste jag börja vårda det i stället för att dra ned det i mörkret med mig.
Min relation får inte fortsätta skadas av det här. Jag måste börja sätta upp gränser.
Mina inre strider får inte sabotera för mig och honom. Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv och jag lät det hända.
Så nu är frågan, hur ska jag vända på det här och jobba mig tillbaks till en plats i livet där jag inte låter självdestruktivitet, tvivel och negativitet styra mina ord och handlingar?
Vissa mål känns självklara. Till och börja med ska jag fokusera på följande:
- Terapi. Jag skolkar för ofta. Framför allt pga pengabrist, men jag måste påminna mig själv oftare om att det är värt det. Det är den mest värdefulla investering jag någonsin kommer göra i mitt liv.
- Promenera. Jag vet ju att jag nästan alltid mår lite bättre efter en riktigt lång promenad med bara jag och min musik, så varför inför jag det inte som en rutin? Jo, för att jag är lat.
Slut med det, från och med nu ska jag ta tre långpromenader i veckan. Och där med basta.
- Jag måste börja äta bättre. Även där känner jag skillnad när jag väl anstränger mig. Mer protein, mer grönsaker och mer vatten. Mindre socker och friterad mat!
- Meditation. Jag vet ju av egen erfarenhet att jag blir en mer balanserad och välmående människa om jag investerar i det. Ännu en gång får jag skylla på min fördömda lathet. Men där har vi en ny regel!
Från och med nu ska jag meditera varannan dag! Allt som behövs är lite tända ljus, lite Enya och en matta att sitta på. Mer än så är det ju faktiskt inte!
- Börja träffa vänner oftare. Jag har börjat märka att jag faktiskt inte gör det särskilt ofta. Inte så ofta som jag kanske skulle behöva. Det är lätt att glömma med allt jag har att tänka på, att jag faktiskt har en hel del underbara vänner och bekantskaper som jag nästan aldrig träffar. Det enda jag gör nu för tiden är att jobba, sova, äta och hänga med min pojkvän. Allt annat har blivit lagt åt sidan.
Men jag vill ändra på det. Jag vill spendera mer tid med vänner och på så sätt få skratt, samtal och samförstånd från någon annanstans än i min relation. Allt positivt i mitt liv kan inte komma från förhållandet. Det blir för mycket press på en människa.
- Börja boxas. Jag vill verkligen testa det. Jag vet inte om det är något för mig men jag vill prova. Det känns som ett så perfekt sätt att få ur sig aggressioner och frustraton. Har blivit tipsad om ett ställe vid Mosebacke.
Fortsättning följer.
- Ordna min ekonomiska situation. Det är kanske underligt, men det verkar som att den största delen av min oro och ångest bottnar i min ekonomi. Att den inte är som jag vill att den ska vara får mig att tvivla och se ned på mig själv som en misslyckad person även om jag rent logiskt vet att det inte stämmer.
Så fort jag har hittat ett till deltidsjobb, som är någorlunda roligt/intressant, eller ett helt nytt heltidsjobb, så kan jag ÄNTLIGEN börja leta efter en egen lägenhet och leva det självständiga liv som jag har strävat efter så länge.
Det är allt jag kan komma på hittills men det känns som en lovande början.
Insikten som kom till mig i natt var på många sätt hemsk, men det kändes också förvånansvärt skönt och lättande att faktiskt inse vad det är som fel. Jag är inte lycklig och där med fungerar inte mitt liv.
Mitt mål här är inte att bli en klämkäck och "perfekt" person. Dels är det helt och hållet orealistiskt men framför allt så är det inte något jag vill vara.
Jag vill som sagt bara hitta tillbaks till mig själv igen och till en tillvaro som lutar mer åt det positiva och hoppfulla än åt det mörka och destruktiva. Och jag vill vara välmående.
Jag är allt annat än välmående nu.
So here it goes, ett nytt kapitel tar sin början.
Tillbaks efter ett sjukt långt uppehåll...
...och varför jag känner behovet att skriva här igen vet jag egentligen inte. Men så är det. Tror det har att göra med min konstanta känsla av oro och förvirring. Då kan det vara väldigt terapeutiskt att skriva av sig. Vad är jag då orolig och förvirrad över? Ja...verkar finnas mycket att välja mellan. Dels har vi ju relationssektionen.
Och där finns det en hel del som både oroar och förvirrar.
Jag är alltså kär, på riktigt riktigt riktigt, i en människa som jag är i en relation med. Och han är kär i mig.
Bara det känns nytt. Är så van vid att vara den som är mest kär och kan därför nästan falla tillbaks på vetskapen att han kommer ändå dumpa mig så jag behöver egentligen inte anstränga mig. Det kommer ändå ta slut snart.
Men nu så är det lite mer komplicerat än så och jag är way out of my element. Jag märker att jag glider längre och längre bort från mig själv och transformeras in i en personlighet som inte alls känns som min. Den är osäker, tråkig, tystlåten, pendlar mellan att vara tveksam/återhållsam till bekräftelsehungrig och alldeles för ivrig ang att ses och umgås, gärna så ofta som bara går.
Paranoian är också en viktig beståndsdel här. Jag får hela tiden för mig att jag är mer kär i honom än han är i mig, jag är nästan säker på att om jag sa att jag älskar honom, vilket jag gör, så skulle jag inte få det svar jag vill ha.
Jag är övertygad om att han kommer träffa någon som är gladare, mer spontan, mer intressant, mer galen och som tack vare det är så mycket mer attraktiv och sexig.
Sen gör det inte saken bättre heller att jag har gaser som gärna låter så mycket som möjligt och dess utom gärna låter som fisar. Gissa hur åtråvärd och fräsch man känner sig då. Inte så värst.
Sen har vi situationen med min kollega som jag inte vet om jag borde fortsätta jobba med eller inte. Där är det tunga, svåra beslut jag har framför mig som jag inte har någon som helst aning hur jag ska ställa mig till. Det verkar som att vad jag än beslutar mig för att göra så blir det på något jävla vänster ändå jag som förlorar på det.
Kan inte se en väg ur det här där jag i slutändan är nöjd och bekväm.
Och så har vi min ekonomiska situation/jobbsituation. Bristen på pengar ger mig en ångest som nu påverkar min självsyn och min självrespekt. Jag känner mig värdelös när jag inte har en inkomst och inte kan försörja mig själv. Håller dock på och kollar upp utbildningar nu vilket jag hoppas kan leda till bidrag samt framtida fast anställning med fast lön. Och att jag lär mig något nytt och kan känna mig duktig på något.
Håller på och läser en bok som han jag är ihop med lånade till mig efter ett gräl/hetsigt samtal där min oro ang vår relation spelade stor roll, som handlar just om att lära sig att hantera sin oro. Den verkar bra hittills och jag ska kombinera den med att ansöka till utbildningar och börja med yoga.
Känslostatus
Ingen ångest, ingen ånger, ingen stark oro. Ingen sorg, ingen ilska.
Tacksamheten är enorm.
Vad känns då?
Förvirring (som alltid), undran, melankoli (svag förvisso), skiftningar mellan självkritik och övertygelsen om att det inte finns någon anledning till självkritik.
Känner glädje över att jag kommer vara ockuperad både i kväll och i morgon. Vid det här laget vet jag ju hur mycket distraktioner hjälper mig i obalanserade eller tveksamma situationer.
Hela jag är så trött, utpumpad, matt. Måste hem och duscha snart och ta en powernap. Annars kommer jag aldrig klara av att gå ut i kväll. Klockan är knappt halv fyra än så länge, så det lär jag ju hinna med utan problem.
Tänker på Annie Hall. Den har satt sig i hjärnan på mig. Så hög igenkänningsfaktor. Så mycket som känns bekant, både till det positiva och till det negativa.
Nu: Lite surfande och sen promenera mot Gärdet.
Tacksamheten är enorm.
Vad känns då?
Förvirring (som alltid), undran, melankoli (svag förvisso), skiftningar mellan självkritik och övertygelsen om att det inte finns någon anledning till självkritik.
Känner glädje över att jag kommer vara ockuperad både i kväll och i morgon. Vid det här laget vet jag ju hur mycket distraktioner hjälper mig i obalanserade eller tveksamma situationer.
Hela jag är så trött, utpumpad, matt. Måste hem och duscha snart och ta en powernap. Annars kommer jag aldrig klara av att gå ut i kväll. Klockan är knappt halv fyra än så länge, så det lär jag ju hinna med utan problem.
Tänker på Annie Hall. Den har satt sig i hjärnan på mig. Så hög igenkänningsfaktor. Så mycket som känns bekant, både till det positiva och till det negativa.
Nu: Lite surfande och sen promenera mot Gärdet.
Vårregn
Har just ätit middag med far och farmor efter en fika med kära Youssef och innan det hängde jag med min nu så vuxna lillayster. Vädret har pendlat fram och tillbaks mellan tropiskt lågtryck till kalla vindar och regn. Men grått har det varit från morgon tills nu.
I kväll ska jag fortsätta med min "Operation vila ut efter flera intensiva månader av förproduktion och inspelning". Detta genom bara att ligga i soffan och läsa, slötitta på TV och lyssna på musik. Ser redan fram i mot det.
I morgon blir det viktiga samtal och på tisdag ska jag jobba på dagiset. Saknar redan ungarna och deras larverier.
Är sannerligen inne i en fransk fas när det kommer till musik. Kan inte få nog av Serge, Jane, Brigitte och Vanessa. Det är något så levnadsglatt och ändå smekande harmoniskt med deras låtar. Jag kan inte få nog.
Snackade med Youssef om nästa vecka och liten grej som jag ska göra då. Är lite trött på att vara modig nu. Kan inte någon ta första steget med mig för en gångs skull?
Ja ja, på samma gång så ger det ju en kick att våga och att vara den som tar initiativet.
Nu ska jag promenera hemmåt mot Gärdet och sen tror jag till och med att jag lyxar till det med en lång dusch!
Dagens tanke: Har så fina vänner. Visst är det viktigt att kunna umgås med sig själv och att inte vara beroende av andras acceptans och sällskap. Men ens tillvaro blir guldkantad när man har nära och kära som tror på en och framför allt får en att skratta.
I kväll ska jag fortsätta med min "Operation vila ut efter flera intensiva månader av förproduktion och inspelning". Detta genom bara att ligga i soffan och läsa, slötitta på TV och lyssna på musik. Ser redan fram i mot det.
I morgon blir det viktiga samtal och på tisdag ska jag jobba på dagiset. Saknar redan ungarna och deras larverier.
Är sannerligen inne i en fransk fas när det kommer till musik. Kan inte få nog av Serge, Jane, Brigitte och Vanessa. Det är något så levnadsglatt och ändå smekande harmoniskt med deras låtar. Jag kan inte få nog.
Snackade med Youssef om nästa vecka och liten grej som jag ska göra då. Är lite trött på att vara modig nu. Kan inte någon ta första steget med mig för en gångs skull?
Ja ja, på samma gång så ger det ju en kick att våga och att vara den som tar initiativet.
Nu ska jag promenera hemmåt mot Gärdet och sen tror jag till och med att jag lyxar till det med en lång dusch!
Dagens tanke: Har så fina vänner. Visst är det viktigt att kunna umgås med sig själv och att inte vara beroende av andras acceptans och sällskap. Men ens tillvaro blir guldkantad när man har nära och kära som tror på en och framför allt får en att skratta.
Lolita go home
Den låten med underbara Jane Birkin har jag ömsom lyssnat på ömsom nynnat på under dagen. Solen skiner varmt och balkongdörren har stått öppen konstant. Och jag har sovit ut, oj vad det behövdes!, och bara lyssnat på musik och njutit av stillheten.
I går kväll satt jag på ett hustak i Gamla stan med fina Stina och hade en utsikt vars skönhet inte går att klä i ord. Stockholm påminde om en nordisk kombination av Paris, Rom och Venedig. Det var en härlig försommarkväll med allt från lite djupare samtal till ytligt skvaller.
Sen åkte jag hem och däckade hårt efter ett late night snack med mina kära cheeseballs.
Nu ska jag klä på mig och borsta tänderna och promenera bort till farmor. I kväll blir det bara lugnt tv-tittande och gott att äta. Lugn och ro efter stressiga men roliga veckor.
Har proppat mp3 spelaren full med ny musik, framför allt Serge Gainsbourg, Jane Birkin, Brigitte Bardot och Vanessa Paradis. Mest franskt med andra ord. Kommer ofta in i en fransk fas under sommaren musikaliskt sett.
Nu: Upp ur soffan.
I går kväll satt jag på ett hustak i Gamla stan med fina Stina och hade en utsikt vars skönhet inte går att klä i ord. Stockholm påminde om en nordisk kombination av Paris, Rom och Venedig. Det var en härlig försommarkväll med allt från lite djupare samtal till ytligt skvaller.
Sen åkte jag hem och däckade hårt efter ett late night snack med mina kära cheeseballs.
Nu ska jag klä på mig och borsta tänderna och promenera bort till farmor. I kväll blir det bara lugnt tv-tittande och gott att äta. Lugn och ro efter stressiga men roliga veckor.
Har proppat mp3 spelaren full med ny musik, framför allt Serge Gainsbourg, Jane Birkin, Brigitte Bardot och Vanessa Paradis. Mest franskt med andra ord. Kommer ofta in i en fransk fas under sommaren musikaliskt sett.
Nu: Upp ur soffan.
Inga ord
Är mållös. Människan som aldrig lider på brist av ord är officiellt mållös. Det hårda arbete och den outtröttliga entusiasm som jag har fått bevittna under helgen har gett mig en lycka och en känsla av hopp som jag inte trodde vad möjlig. Och det har gett mig en tro på mig själv som regissör. Vad som än händer med mig, även om jag aldrig skulle få chansen att regissera igen, så kommer jag aldrig glömma den här upplevelsen och människorna som gjorde det hela möjligt.
Jag är så rörd. Låter väl fruktansvärt sentimentalt och blödigt, men det är sanningen. Jag kommer bära med mig minnena av denna tid för resten av mitt liv. Det har sannerligen format min syn på min potentiella plats i filmbranchen. Vilka vänner och kollegor jag har. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Våren är här. Jag är ångestfri, fylld av positiva tankar och en inre styrka. Visst är många brister kvar, vissa negativa kritiska tankar som jag riktar mot mig själv. Men dom styr mig inte längre. Jag tycker om mig själv, tror på mig själv. Tror på tanken att jag kan skapa ett bra liv åt mig själv.
I kväll var jag i Kungsträdgården och i Gamla stan med Youssef. Det var en så vacker afton, sval luft, himmelen gick i lavendelblå och ljusrosa toner, vi promenerade vid vattnet, fikade på stortorget och insåg verkligen på allvar hur otroligt vackert Stockholm faktiskt kan vara.
Doften av grönska i luften.
Att något så simpelt kan göra så mycket för själen.
Barnen var underbara i dag. Så mycket kärlek på en arbetsplats har jag aldrig fått, det är ett som är säkert. Och personalen ska vi inte ens tala om. Vilka underbara fina människor.
I morgon blir en lång dag, men det är bara bra. Måste få in pengar.
På fredag blir det kanske takhäng i Gamla Stan med en så fin Göteborska och på söndag blir det promenad med min äldsta barndomsvän.
Längtar tills Värmland i sommar. Drömmer om skogarna, träden, luften, tystnaden.
Kan inte sluta tänka på en viss någon. Undrar om du ska visa dig vara precis som alla andra män, eller ja i alla fall dom flesta, som jag har mött tidigare i mitt liv som har gett ett så fint första intryck bara för att sen riva av dig masken och avslöja din sanna karaktär som är allt annat än omtänksam och välmenande. Undrar om du ens kommer spela en roll i mitt liv, om vi kanske aldrig ens kommer ses igen? Undrar varför du, just du, har fastnat så i mina tankar? Undrar i fall du kanske, kanske, kan vara annorlunda. Kanske speciell?
Ska tvätta ansiktet och krypa ned under täcket snart. Eventuellt orkar jag lägga upp en dos med dagens bilder.
Kärlek.
Just när man började känna sig nöjd med kvällen...
...så kommer du med din obefogade ilska och aggression. Så arg. Så ofantligt arg. Jag vill inte ens veta vad du har varit med om i ditt liv som har lett till denna ilska.
Jag tar det egentligen inte personligt. Ilskan skulle vara där även om jag inte existerade. Men visst blir jag måltavlan. Och frustrationen över att vara din känslomässiga papperskorg omvandlar mig till en vidrig person som vill såra och förtrycka.
Det är inte den jag är egentligen. Jag är en god människa innerst inne. Jag hatar vad jag blir när vi väl sätter i gång.
Varför är du så arg??????????
Jag tar det egentligen inte personligt. Ilskan skulle vara där även om jag inte existerade. Men visst blir jag måltavlan. Och frustrationen över att vara din känslomässiga papperskorg omvandlar mig till en vidrig person som vill såra och förtrycka.
Det är inte den jag är egentligen. Jag är en god människa innerst inne. Jag hatar vad jag blir när vi väl sätter i gång.
Varför är du så arg??????????
Tacksamhet
I dag har varit en bra om än lite mentalt stressig dag. Har planerat och imponerats av andras hårda arbete och lojalitet. Visst har man stött på en hel del vidriga svikare i sitt liv. Men fan va ja har haft tur också. Så fina människor som utan någon som helst ersättning lägger ned sin värdefulla tid på mig och min lilla film.
Det ger hopp. Och inspiration.
Underbart väder, kalla vindar ja visst, men solsken är alltid en humörhöjare. Nu börjar det mörkna utomhus, Efterlyst är på, snart är det dags för en dusch och lite godis efter det.
Har ångest över pengar. Tror jag är en förnekelse lite där.
Förnekelse kan vara en fin sak.
En grej som jag snackade med underbara Sandra i går när hon och jag och Erik N och Tin var och såg Ibbe uppträda, är hur sjukt jävla skumma vi kvinnofolk kan vara.
VARFÖR ATTRAHERAS VI AV ONDA MÄN I STÄLLET FÖR SNÄLLA MÄN?
Det ger hopp. Och inspiration.
Underbart väder, kalla vindar ja visst, men solsken är alltid en humörhöjare. Nu börjar det mörkna utomhus, Efterlyst är på, snart är det dags för en dusch och lite godis efter det.
Har ångest över pengar. Tror jag är en förnekelse lite där.
Förnekelse kan vara en fin sak.
En grej som jag snackade med underbara Sandra i går när hon och jag och Erik N och Tin var och såg Ibbe uppträda, är hur sjukt jävla skumma vi kvinnofolk kan vara.
VARFÖR ATTRAHERAS VI AV ONDA MÄN I STÄLLET FÖR SNÄLLA MÄN?
Fin dag
Vaknade relativt tidigt i jämförelse med de senaste dagarna då jag pga sjukdom har tillåtit mig själv att sova till kl två. Åt pannkakor, kollade viktiga mail, ringde lite viktiga samtal, hade lite pengaångest och så gick jag ut i solen och njöt av värmen. Efter att ha rastat Cosmo så gick jag för att träffa vår andra kameraman som jag inte har fått presentera mig för än. Vi tjattrade lite, han verkar mycket trevlig och framför allt professionell, och sen så gick jag och hälsade på farmor för en snabb lunch.
Nu är jag hemma igen. Till min stora förtjusning så tillät vädret att jag satt på balkongen i solens sken och bara blundade.
Nu så måste tråkiga men viktiga saker göras. Bla att rensa min garderob. Nästan inget är ju uppackat efter flytten och mamma är på mig hela tiden angående alla mina grejer som måste packas upp, sorteras och läggas på rätt plats. Så det ska jag tillbringa eftermiddagen till medan jag lyssnar på Serge Gainsbourg och försöker komma ihåg vad min film handlar om egentligen.
Har ju tillbringat så mycket tid åt teknik, smsande, mailskrivande och annat tjafs att jag knappt känner mig som regissören på den här filmen längre. Måste komma tillbaks till det.
Är så tacksam för att jag har fina människor i min omgivning som hjälper mig. Utan dom skulle allt falla samman.
Nu: Klädrensning.
Dagens låt:
http://www.youtube.com/watch?v=NuZklVrHspM
Dagens bilder:
Potentiell förbättring
Jag tror, med betoning på "tror", att jag kanske eventuellt börjar bli lite bättre. Knock on wood.
I dag har jag kunnat röra mig, svänga runt i lägenheten utan att ryggen är böjd och utan att gå som en gammal kärring. Jag har så att säga kunnat röra mig obehindrat. Utan smärta och utan värk. Jag hostar fortfarande, snoret rinner som ett vattenfall och jag är fortfarande blek, men men...det verkar vara på väg åt rätt håll. Jag gissar att det är marathonsömnen och antibiotikan som har gjort underverk här.
I dag har jag jobbat från sängen. Så många människor som jag har smsat, ringt och mailat! Jag måste ha slagit något slags rekord. Förutom det har jag tagit en promenad runt gärdet och njutit av den friska luften, jag behövde verkligen komma ut lite, och lyssnat på lite musik. Min älskade John Hyatt som har blivit min nya idol tillsammans med Bruce, Joni och Enya. Deras musik har en sådan lugnande och terapeutisk effekt på mig.
Jag skrev en dikt i går efter att ha sett på Bright star, som var mycket bra och speciell!, och läst lite på Orlando av Virginia Woolf. Kan inte bestämma mig för om den var bra eller inte.
Pretentiös? Eller bara fin och ärlig?
Lär väl ta något år innan man kan läsa den och vara objektiv.
Nu ska jag byta om till sovkläder, lufta lite och sen krypa ned under täcket. I morgon är det kamerarep med fotografen Erik, käre Ibbe, sköna Tin och finfina Sandra.
Nu: Nattens låt
http://www.youtube.com/watch?v=QQk8g4jul98
"Steam rising from the sidewalks after an evening rain..."
I dag har jag kunnat röra mig, svänga runt i lägenheten utan att ryggen är böjd och utan att gå som en gammal kärring. Jag har så att säga kunnat röra mig obehindrat. Utan smärta och utan värk. Jag hostar fortfarande, snoret rinner som ett vattenfall och jag är fortfarande blek, men men...det verkar vara på väg åt rätt håll. Jag gissar att det är marathonsömnen och antibiotikan som har gjort underverk här.
I dag har jag jobbat från sängen. Så många människor som jag har smsat, ringt och mailat! Jag måste ha slagit något slags rekord. Förutom det har jag tagit en promenad runt gärdet och njutit av den friska luften, jag behövde verkligen komma ut lite, och lyssnat på lite musik. Min älskade John Hyatt som har blivit min nya idol tillsammans med Bruce, Joni och Enya. Deras musik har en sådan lugnande och terapeutisk effekt på mig.
Jag skrev en dikt i går efter att ha sett på Bright star, som var mycket bra och speciell!, och läst lite på Orlando av Virginia Woolf. Kan inte bestämma mig för om den var bra eller inte.
Pretentiös? Eller bara fin och ärlig?
Lär väl ta något år innan man kan läsa den och vara objektiv.
Nu ska jag byta om till sovkläder, lufta lite och sen krypa ned under täcket. I morgon är det kamerarep med fotografen Erik, käre Ibbe, sköna Tin och finfina Sandra.
Nu: Nattens låt
http://www.youtube.com/watch?v=QQk8g4jul98
"Steam rising from the sidewalks after an evening rain..."
Röd lampa, regn mot fönstret och Serge Gainsbourg
Så ser min eftermiddag och nu kväll ut. Har knappt rest mig från sängen i dag förutom för toalettbesök och snortömmande ned i köksvasken vid min sovrumsdörr. Myyyyys.
Men jag har ändå lyckats vara sjukt effektiv med tanke på mitt tillstånd. Tack vare dator och mobil har jag kommunicerat med ca 15 pers i dag. Klappar mig själv på axeln för det. Mamma är också sjuk nu, jag har smittat ned henne. Inte bra.
Och Emelie har mensvärk. Inga friska dagar inte. Förhoppningsvis kommer pigg hälsa med den, förhoppningsvis, annalkande sommaren.
Sagan om ringen extra material har stått på i bakgrunden och fyllt mig med lite styrka och inspiration. Vilken stress jag än känner, så måste ju dom människorna ha känt ungefär 1 miljon gånger mer.
Nu lyssnar jag på Serge Gainsbourg och får inre mentala bilder av swinging London och Paris under 60-70-talet. Jane Birkins lugg och snygga kläder, Serge med sin cigarett i mungipan, klinkandes på ett piano och med sin säregna blick.
Så vad händer i kväll då?
Jo men det är ju slutfest med gänget från Ärrad. Kommer jag va där? Neeeej. Jag kommer självklart tillbringa kvällen i sängen. Men vi har lite choklad och godis hemma i alla fall. Somnade innan jag hann kolla in Bright star, så den får det bli. Samt lite annat smått och gott. Har inte bestämt mig än ang kvällens filmval.
Men The Insider var asbra, som väntat. Men tycker dock att Michael Clayton är bättre.
Nu: Vette fan.
Men jag har ändå lyckats vara sjukt effektiv med tanke på mitt tillstånd. Tack vare dator och mobil har jag kommunicerat med ca 15 pers i dag. Klappar mig själv på axeln för det. Mamma är också sjuk nu, jag har smittat ned henne. Inte bra.
Och Emelie har mensvärk. Inga friska dagar inte. Förhoppningsvis kommer pigg hälsa med den, förhoppningsvis, annalkande sommaren.
Sagan om ringen extra material har stått på i bakgrunden och fyllt mig med lite styrka och inspiration. Vilken stress jag än känner, så måste ju dom människorna ha känt ungefär 1 miljon gånger mer.
Nu lyssnar jag på Serge Gainsbourg och får inre mentala bilder av swinging London och Paris under 60-70-talet. Jane Birkins lugg och snygga kläder, Serge med sin cigarett i mungipan, klinkandes på ett piano och med sin säregna blick.
Så vad händer i kväll då?
Jo men det är ju slutfest med gänget från Ärrad. Kommer jag va där? Neeeej. Jag kommer självklart tillbringa kvällen i sängen. Men vi har lite choklad och godis hemma i alla fall. Somnade innan jag hann kolla in Bright star, så den får det bli. Samt lite annat smått och gott. Har inte bestämt mig än ang kvällens filmval.
Men The Insider var asbra, som väntat. Men tycker dock att Michael Clayton är bättre.
Nu: Vette fan.
Fredag
Hostan har lättat lite. Armen värker efter nålarnas sökande, smärtan i ryggen och i huvudet börjar avta.
Mycket trevligt. Förutom min lilla utflykt till läkaren i morse så har jag bara legat och degat i sängen och hoppats hoppats hoppats att jag kan bli frisk snart.
Det har även blivit, och jag kommer fortsätta på samma spår resten av kvällen, en hel del film.
Först såg jag en gammal klassiker; Annie Hall. Älskar den inte lika mycket som Hannah and her sisters, men självklart är den en fröjd att se. Som alltid. Så äckligt intelligent skrivet manus, så välgjord, så fruktansvärt rolig.
Några favoritcitat:
"I wouldn't want to belong to a club that would accept me as a member."
"I lurve you."
"I forgot my mantra."
"Don't talk down about masturbation. It's sex with someone I love."
Ja den är fin. Ser mycket av mig själv i både Woody Allen's och Diane Keaton's karaktärer.
Efter det så låg jag och slötittade på Kill Bill 2 och Sex and the city filmen. Nu rullar Gone in 60 seconds men skivan verkar vara repad eller nåt. Hack och ljudproblem. Aja.
Senare i kväll så blir det spännande. Ska se Insider av Michael Mann med Al Pacino och Russell Crowe i huvudrollerna. Har inte sett den på flera år men jag minns mycket väl att den höll hög kvalitet både som intelligent thriller men också som tungt drama.
Lite samma känsla som Michael Clayton och Traffic. Älskar den där genren och hur den, om det görs rätt, balanserar så snyggt mellan just att vara spännande och nervkittlande men också tragisk och berörande. På samma gång som de berör viktiga ämnen. I detta fall; Tobaksindustrin.
Sen blir det en ganska så ny film, tror den går på bio fortfarande om jag inte misstar mig, som handlar om poeten Keates. Den heter Bright Star och är regisserad av ingen mindre än Jane Campion som skapade mästerverket Pianot med Holly Hunter, Anna Paquin och Sam Neil.
Ska bli intressant.
Behöver verkligen vila och film nu för att vara i form igen inför inspelningen. Stressen började bli för mycket där ett tag. Läkaren som jag träffade i dag, som var så trevlig och fin, rekommenderade att jag försöker ta det så lugnt som möjligt nu under de kommande dagarna och bara ligger i sängen helt enkelt.
Kommer verkligen vara beroende av hjälp från andra. Tur att man har fina vänner...både nya och gamla.
Nu: Fortsätta med filmtittandet och försöka ignorera suget efter cheeseballs.
Mycket trevligt. Förutom min lilla utflykt till läkaren i morse så har jag bara legat och degat i sängen och hoppats hoppats hoppats att jag kan bli frisk snart.
Det har även blivit, och jag kommer fortsätta på samma spår resten av kvällen, en hel del film.
Först såg jag en gammal klassiker; Annie Hall. Älskar den inte lika mycket som Hannah and her sisters, men självklart är den en fröjd att se. Som alltid. Så äckligt intelligent skrivet manus, så välgjord, så fruktansvärt rolig.
Några favoritcitat:
"I wouldn't want to belong to a club that would accept me as a member."
"I lurve you."
"I forgot my mantra."
"Don't talk down about masturbation. It's sex with someone I love."
Ja den är fin. Ser mycket av mig själv i både Woody Allen's och Diane Keaton's karaktärer.
Efter det så låg jag och slötittade på Kill Bill 2 och Sex and the city filmen. Nu rullar Gone in 60 seconds men skivan verkar vara repad eller nåt. Hack och ljudproblem. Aja.
Senare i kväll så blir det spännande. Ska se Insider av Michael Mann med Al Pacino och Russell Crowe i huvudrollerna. Har inte sett den på flera år men jag minns mycket väl att den höll hög kvalitet både som intelligent thriller men också som tungt drama.
Lite samma känsla som Michael Clayton och Traffic. Älskar den där genren och hur den, om det görs rätt, balanserar så snyggt mellan just att vara spännande och nervkittlande men också tragisk och berörande. På samma gång som de berör viktiga ämnen. I detta fall; Tobaksindustrin.
Sen blir det en ganska så ny film, tror den går på bio fortfarande om jag inte misstar mig, som handlar om poeten Keates. Den heter Bright Star och är regisserad av ingen mindre än Jane Campion som skapade mästerverket Pianot med Holly Hunter, Anna Paquin och Sam Neil.
Ska bli intressant.
Behöver verkligen vila och film nu för att vara i form igen inför inspelningen. Stressen började bli för mycket där ett tag. Läkaren som jag träffade i dag, som var så trevlig och fin, rekommenderade att jag försöker ta det så lugnt som möjligt nu under de kommande dagarna och bara ligger i sängen helt enkelt.
Kommer verkligen vara beroende av hjälp från andra. Tur att man har fina vänner...både nya och gamla.
Nu: Fortsätta med filmtittandet och försöka ignorera suget efter cheeseballs.
Om du bara visste...
...hur mycket du sårar mig. Hur mycket jag i bland bara vill skrika mig stum, slå dig sönder och samman. Hur mycket du frustrerar och provocerar mig med din totala narcisism och pubertala omognad. Jag är mer vuxen än du. Jag är föräldern här. Vem är du? En skadad liten flicka fångad i en vuxen kvinnas kropp. Så desperat efter att sätta dit mig. Bevisa att du har rätt. Rätten står på din sida. Jag är ond, jag är fienden. Jag måste besegras. Med varje medel som står till ditt förfogande.
I bland undrar jag hur jag står ut. I bland undrar jag varför du har så mycket agg mot mig. Varför just jag får ta all din skit. För att jag står dig närmast? Låt mig vara. Varför vill du peta på mig? Dela ut skuld, få mig att känna mig utpekad och skyldig. Varför är du så ivrig att sätta dit mig?
Du ser inte på mig som din dotter. Jag är en fiende. Kärleken till mig som ditt barn kommer endast fram under korta stunder och ögonblick då ölen eller vinet har gjort dig sentimental och blödigheten sipprar fram på det mest kletiga och osanna sätt.
Du är en narcisist. Ända ut i fingertopparna. Det är väl din sjukdom. Kan man skylla på det? Ja. Din barndom, din uppväxt har väl tvingat dig ned på knä och fått dig att inte ha något annat val. Du måste tänka på dig själv i första hand, för ingen annan gör det.
Du är en överlevare. Priset du har fått betala för det är att du nu inte kan se något från någon annans perspektiv. Du är intelligent, du har civilkurage, du är lojal, du är generös. Men trots detta...så är du inte kapabel till sann förståelse. Kanske med vissa vänner. Men aldrig, aldrig med mig.
Du försöker inte ens. Om jag mår dåligt så spelas jag offer. Om jag ber om en tjänst så ställer du hårda villkor. Om jag visar mig svag så är det en gyllende chans att få sätta dig på mig. Om jag är ärlig så använder du det i mot mig vid ett annat tillfälle. Vem är du?
Jag kan förstå mig på dom flesta. Men du förblir ett mysterium.
Och ändå är du den som står mig närmast.
I bland undrar jag hur jag står ut. I bland undrar jag varför du har så mycket agg mot mig. Varför just jag får ta all din skit. För att jag står dig närmast? Låt mig vara. Varför vill du peta på mig? Dela ut skuld, få mig att känna mig utpekad och skyldig. Varför är du så ivrig att sätta dit mig?
Du ser inte på mig som din dotter. Jag är en fiende. Kärleken till mig som ditt barn kommer endast fram under korta stunder och ögonblick då ölen eller vinet har gjort dig sentimental och blödigheten sipprar fram på det mest kletiga och osanna sätt.
Du är en narcisist. Ända ut i fingertopparna. Det är väl din sjukdom. Kan man skylla på det? Ja. Din barndom, din uppväxt har väl tvingat dig ned på knä och fått dig att inte ha något annat val. Du måste tänka på dig själv i första hand, för ingen annan gör det.
Du är en överlevare. Priset du har fått betala för det är att du nu inte kan se något från någon annans perspektiv. Du är intelligent, du har civilkurage, du är lojal, du är generös. Men trots detta...så är du inte kapabel till sann förståelse. Kanske med vissa vänner. Men aldrig, aldrig med mig.
Du försöker inte ens. Om jag mår dåligt så spelas jag offer. Om jag ber om en tjänst så ställer du hårda villkor. Om jag visar mig svag så är det en gyllende chans att få sätta dig på mig. Om jag är ärlig så använder du det i mot mig vid ett annat tillfälle. Vem är du?
Jag kan förstå mig på dom flesta. Men du förblir ett mysterium.
Och ändå är du den som står mig närmast.
Svart
Vad ska man säga? I går så hände något så otroligt bisarrt. Världen snurrar fortfarande. Hade världens trevligaste kväll med underbara Stina. Efter snack och lite vin i deras lägenhet i Gamla Stan så drog vi till Morfar Ginkos vid Mariatorget och där slog vi oss ned och fortsatte ivrigt med samtalandet. Sakta men säkert så började jag succesivt känna en intensiv värk krypa sig in på mig. Det började i lederna, ryggen, nacken och så till sist huvudet. Jag intalade mig själv att det förmodligen bara var den annalkande mensen som gjorde sig påmind.
Men efter en timme eller så, så började jag verkligen känna mig svag. Smärta i hela kroppen, svettig men ändå iskalla händer. Och så BAM! Innan jag visste ordet av det så slog det mig. Hela världen försvann, allt blev mörkt, jag såg stjärnor, kunde inte röra mig. Stina blev orolig, hämtade vatten, hennes vänner frågade hur det var fatt, jag var inte ens kapabel att svara.
Stina kommer tillbaks med vatten, jag dricker, det gör ingen skillnad. Jag måste hem.Det är det enda jag kan tänka. Allt snurrar, yrseln är överväldigande. Smärtan i huvudet känns som järn som skär in i min hjärna. Stina säger att hon åker med mig i tunnelbanan, ser till att jag kommer hem. Vi reser oss upp. Det sista jag minns är att det tar ca 5 min för mig bara att gripa tag i min väska. Allt händer i slow motion. Jag reser mig upp och försöker ta på mig min luva. Känner att min nacke är dyngsur av svett.
Sen blev allt svart.
Vaknar av att jag ligger ned på ett hårt och smutsigt golv. Rött ljus från strålkastare, en främling som lutar sig över mig och frågar hur mycket jag har druckit. Jag vet plötsligt inte var jag är någonstans. Försöker få främlingen att förstå att jag har bara druckit en öl. Jag är absolut inte full. Det var jag ju inte heller. Spiknykter som fan var jag ju.
Stina hjälper mig upp. "Jag vill bara hem" hör jag mig själv säga. Svetten rinner, allt är svart.
På något sätt tar vi oss ut på gatan. Stina är orolig. Säger att mitt ansikte hade gått från normalt till kritvitt på loppet av några sekunder alldeles innan jag svimmade. Min tunga gör ont då jag bet mig i den i fallet ned mot golvet.
Stina åker med mig till Gärdet. Jag ringer mamma. Hon låg och sov. Fattar inte allvaret i situationen. Fanns inget stöd att hämta där. Alla på tunnelbanan tror att jag är full. Jag skäms. Vill skrika att jag är inte full! Men det skulle ju bara få mig att verka ännu mer pinsam. Jag lyckas ta mig hem. Mamma ligger och sover. Jag kastar av mig alla kläder och kryper ned i sängen. Börjat gråta okontrollerat pga shocken och smärtan i hela kroppen.
När mamma hör min gråt så fattar hon äntligen. Hon kommer genast upp, tröstar, smeker min ömma rygg, ställer fram vatten och en hink i fall jag kommer spy. Illamåendet river i magen på mig. Händerna iskalla, kroppen kokhet. Svetten rinner fortfarande.
Sen däckar jag.
Vaknar av att fotografen på min kompis kortfilm ringer och säger att b-fotot och c-fotot har hoppat av och att det vore bra om jag kanske kunde ställa upp i morgon.
Häller i mig kaffe.
Fattar ingenting.
Men efter en timme eller så, så började jag verkligen känna mig svag. Smärta i hela kroppen, svettig men ändå iskalla händer. Och så BAM! Innan jag visste ordet av det så slog det mig. Hela världen försvann, allt blev mörkt, jag såg stjärnor, kunde inte röra mig. Stina blev orolig, hämtade vatten, hennes vänner frågade hur det var fatt, jag var inte ens kapabel att svara.
Stina kommer tillbaks med vatten, jag dricker, det gör ingen skillnad. Jag måste hem.Det är det enda jag kan tänka. Allt snurrar, yrseln är överväldigande. Smärtan i huvudet känns som järn som skär in i min hjärna. Stina säger att hon åker med mig i tunnelbanan, ser till att jag kommer hem. Vi reser oss upp. Det sista jag minns är att det tar ca 5 min för mig bara att gripa tag i min väska. Allt händer i slow motion. Jag reser mig upp och försöker ta på mig min luva. Känner att min nacke är dyngsur av svett.
Sen blev allt svart.
Vaknar av att jag ligger ned på ett hårt och smutsigt golv. Rött ljus från strålkastare, en främling som lutar sig över mig och frågar hur mycket jag har druckit. Jag vet plötsligt inte var jag är någonstans. Försöker få främlingen att förstå att jag har bara druckit en öl. Jag är absolut inte full. Det var jag ju inte heller. Spiknykter som fan var jag ju.
Stina hjälper mig upp. "Jag vill bara hem" hör jag mig själv säga. Svetten rinner, allt är svart.
På något sätt tar vi oss ut på gatan. Stina är orolig. Säger att mitt ansikte hade gått från normalt till kritvitt på loppet av några sekunder alldeles innan jag svimmade. Min tunga gör ont då jag bet mig i den i fallet ned mot golvet.
Stina åker med mig till Gärdet. Jag ringer mamma. Hon låg och sov. Fattar inte allvaret i situationen. Fanns inget stöd att hämta där. Alla på tunnelbanan tror att jag är full. Jag skäms. Vill skrika att jag är inte full! Men det skulle ju bara få mig att verka ännu mer pinsam. Jag lyckas ta mig hem. Mamma ligger och sover. Jag kastar av mig alla kläder och kryper ned i sängen. Börjat gråta okontrollerat pga shocken och smärtan i hela kroppen.
När mamma hör min gråt så fattar hon äntligen. Hon kommer genast upp, tröstar, smeker min ömma rygg, ställer fram vatten och en hink i fall jag kommer spy. Illamåendet river i magen på mig. Händerna iskalla, kroppen kokhet. Svetten rinner fortfarande.
Sen däckar jag.
Vaknar av att fotografen på min kompis kortfilm ringer och säger att b-fotot och c-fotot har hoppat av och att det vore bra om jag kanske kunde ställa upp i morgon.
Häller i mig kaffe.
Fattar ingenting.
Välförtjänt vila
I dag har jag legat i sängen och bara vilat. Åh herregud va skönt det har varit. Oj oj oj. Bara dvala och sömn. Lite slösurfande. Lite Top Model. God mat. Min kropp och mitt psyke är båda så tacksamma just nu.
Så vad nu då?
Jo, efter en delikat middag och lite jäsande så ska jag nu sätta på lite smink och respresentabla kläder och sen dra till Gamla Stan och möta upp söta fina lilla Stina.
Båda är möra som fan, med betoning på FAN, så det blir absolut inget festande i kväll. Lugna drinkar på någon uteservering kanske. Inte för att jag har råd med det. Men man kan ju dricka vatten ur ett drinkglas.
Så nu får jag ta och hoppa upp här.
Förresten, känner mig grymt lättad ang vissa saker. Känner mig lite lättare. Hatar att tråna egentligen. Och nu verkar trånandet vara över. Ja, för ett tag i alla fall. Snart lär väl något nytt trånobjekt dyka upp...
Dagens mantra:
"Keep calm and carry on."
Så vad nu då?
Jo, efter en delikat middag och lite jäsande så ska jag nu sätta på lite smink och respresentabla kläder och sen dra till Gamla Stan och möta upp söta fina lilla Stina.
Båda är möra som fan, med betoning på FAN, så det blir absolut inget festande i kväll. Lugna drinkar på någon uteservering kanske. Inte för att jag har råd med det. Men man kan ju dricka vatten ur ett drinkglas.
Så nu får jag ta och hoppa upp här.
Förresten, känner mig grymt lättad ang vissa saker. Känner mig lite lättare. Hatar att tråna egentligen. Och nu verkar trånandet vara över. Ja, för ett tag i alla fall. Snart lär väl något nytt trånobjekt dyka upp...
Dagens mantra:
"Keep calm and carry on."
Snurr
En massa tankar som snurrar. Är dock inte så trött som man skulle kunna tro med tanke på den dagen jag har haft hittills. Har ont i ryggen och i lederna dock. Kärringalert...
Nu ska jag få i mig lite välförtjänt middag, lax med potatis och gräddfil, lök, avocado och ost. Fy fan va gott det ska bli.
Har känslor och tankar som absolut inte tynger ned mig, tack medicinen!, men som får mig att reflektera. Känslor man trodde att man hade, ifrågasätts. Sättet man såg på någon har förändrats. Inte drastiskt. Inget har hänt egentligen. Men ett filter byts mot ett annat. Och plötsligt så ser man någon i en helt annan färgskala.
Kan inte låta bli att undra över hopplösa saker. Klyschor. Kärlek. Hur länge ska man behöva vänta? Tycker jag har varit tålamodig. Kanske är det en subjektiv fråga.
Vad som händer i kväll...I don't know. Vill att vissa saker ska röra sig i en viss riktning. Men vet att det förmodligen inte är en möjlighet.
Känner mig dock inte ledsen. Ingen ångest. Inte ens någon melankoli. Kanske bara ett svagt eko av melankoli.
Ja ja. Jag har mat i magen, skrattar dagligen...på riktigt, har tak över huvudet, en säng (eller ja en soffa men what evah) och underbara vänner. Man ska ju fan inte klaga.
Nu: Middag och sen off to Valhallavägen och kirra potentiell rekvesita. Sen kanske bärs i Medis. Får se. Vilket fall som helst så blir det tända ljus, godis och mys senare i kväll.
Nu ska jag få i mig lite välförtjänt middag, lax med potatis och gräddfil, lök, avocado och ost. Fy fan va gott det ska bli.
Har känslor och tankar som absolut inte tynger ned mig, tack medicinen!, men som får mig att reflektera. Känslor man trodde att man hade, ifrågasätts. Sättet man såg på någon har förändrats. Inte drastiskt. Inget har hänt egentligen. Men ett filter byts mot ett annat. Och plötsligt så ser man någon i en helt annan färgskala.
Kan inte låta bli att undra över hopplösa saker. Klyschor. Kärlek. Hur länge ska man behöva vänta? Tycker jag har varit tålamodig. Kanske är det en subjektiv fråga.
Vad som händer i kväll...I don't know. Vill att vissa saker ska röra sig i en viss riktning. Men vet att det förmodligen inte är en möjlighet.
Känner mig dock inte ledsen. Ingen ångest. Inte ens någon melankoli. Kanske bara ett svagt eko av melankoli.
Ja ja. Jag har mat i magen, skrattar dagligen...på riktigt, har tak över huvudet, en säng (eller ja en soffa men what evah) och underbara vänner. Man ska ju fan inte klaga.
Nu: Middag och sen off to Valhallavägen och kirra potentiell rekvesita. Sen kanske bärs i Medis. Får se. Vilket fall som helst så blir det tända ljus, godis och mys senare i kväll.
Way too early
Ok, steg ett avklarat. Har fått i mig en rejäl frukost. Ett ägg, en smörgås, samt en latte. Har väl enligt definitionen vaknat till liv. På någon nivå. Sov ca 4 timmar. Inte mother fucking okey. Får hoppas att jag har en jävla massa reservenergi i dag.
Nu ska jag smörja in mig, klä på mig och smeta på lite kosmetika. Ska inte göra som vanligt och bara dra på mig ett par jeans och sen hoppa in i hissen. Måste skärpa mig lite där.
Nu: Get ready, get busy.
Nu ska jag smörja in mig, klä på mig och smeta på lite kosmetika. Ska inte göra som vanligt och bara dra på mig ett par jeans och sen hoppa in i hissen. Måste skärpa mig lite där.
Nu: Get ready, get busy.
Sicken dag
Känner mig utpumpad men ändå inte sömnig. Hatar sånt. Ska upp om fan typ 5 timmar...Jobba på dagiset. Inte för att jag klagar...men jag lär vara ganska så trött. Arbeta i ca 8 timmar...och sen ännu mer arbete efter det...men som sagt! Klagar ej! Hellre många bollar i luften än inga alls.
Man känner att man lever. Och jag är så in i helvete tacksam för all hjälp jag får. Alla fina människor som ställer upp. Ja jag blir ju så rörd.
I morgon ska jag trotsa tröttheten och göra allt jag kan för att vara pigg, söt och på G. Jag ska ha på mig fina kläder, fast än jag ska lalla runt i sanden med 3-åringar och mata dom med färgglad mat, jag ska sminka mig (känn på den!) och jag ska äta en stor frukost. That's da plan!
Och jag ska lägga mig tidigt i morgon kväll. Skiter i om jag får ta en Attarax för att få ögonlocken att sjunka ihop. Har ju knappt rört dom små pillerjävlarna. Måste få sömn i morgon natt om jag ska orka med allt.
Längtar efter ungarna. Hoppas dom inte är på jävligt humör i morgon.
Nu ska jag tvätta ansiktet och krypa ned under täcket. Tack för denna dag.
Förhoppningsvis så återstår många fler.
:-)
Älskar den här bilden.
Så vacker, sensuell och estetiskt tilltalande.
Men också känslosam på ett distanserat sätt.
Kommer från en film som heter
"Butterfly Kiss".
Blev tydligen en jävla massa uppståndelse när den
kom ut pga sexuellt laddade scener
av en homosexuell natur.
OH. MY.FUCKING.GOD
Kom igen nu.
Skärpning.
Jag vill...
...helt plötsligt bli Angelina Jolie. Var kommer denna bisarra önskan i från frågar jag mig själv. Ingen aning. Brukar tycka att hon är grymt överskattad. Inte som skådis. Hon har en talang som är otrolig, synd bara att den så sällan får komma fram. Nej, jag tycker snarare att hon är överskattad utseendemässigt. Allt detta snack om att hon skulle vara den perfekta kvinnan. Den vackraste, den sexigaste. Ofta är hon för mig bara ett par läppar, en benig kropp täckt av tatueringar och ett par stora bröst. Om jag är på cyniskt humör det vill säga.
Men så i bland kan jag få mina små ryck...då jag blir som förälskad i Angelina. Inte så mycket henne...filmstjärnan Angelina. Utan mer old school Angelina...looken och stilen och skälvklart attityden hon hade innan hon blev 6-barns mamma på heltid och fick ihop det med Brad Pitt.
You know...back in the day. När hon fortfarande körde på svart hår, skinnbrallor, pratade öppet om sitt tydligen mycket intressanta sexliv med Billy Bob Thornton, vann en välförtjänt oscar för sin roll i Girl Interrupted, var ascool i Gone in 60 seconds, dejtade kvinnor och män hejvilt och hade en så sjukt cool och stentuff pojkflicka möter biker chick stil. Hon var fearless. Sket fullständigt i vad kritiker och press tyckte. Hon körde på sin grej. Det fanns en rebellisk mänsklighet i hennes blick, en naturlig avslappnad coolhet. Men också en eld som inte hade några gränser.
Inget av det ser jag direkt i henne längre. Faktum är att hon helt enkelt inte intresserar mig längre. Det jag gillar är allt humanitärt arbete hon lägger ned tid på. Men det är ju old school Angelina jag diggar och beundrar.
När jag ser dessa bilder på henne så får jag en sådan stark impulsiv lust att ha långt svart hår, en jävla massa snygga tatueringar, skinnbyxor (inte äkta förstås) och bara vara FEARCE.
Nu: Chips och Contact med underbara Jodie Foster
