Tillbaks efter ett sjukt långt uppehåll...
...och varför jag känner behovet att skriva här igen vet jag egentligen inte. Men så är det. Tror det har att göra med min konstanta känsla av oro och förvirring. Då kan det vara väldigt terapeutiskt att skriva av sig. Vad är jag då orolig och förvirrad över? Ja...verkar finnas mycket att välja mellan. Dels har vi ju relationssektionen.
Och där finns det en hel del som både oroar och förvirrar.
Jag är alltså kär, på riktigt riktigt riktigt, i en människa som jag är i en relation med. Och han är kär i mig.
Bara det känns nytt. Är så van vid att vara den som är mest kär och kan därför nästan falla tillbaks på vetskapen att han kommer ändå dumpa mig så jag behöver egentligen inte anstränga mig. Det kommer ändå ta slut snart.
Men nu så är det lite mer komplicerat än så och jag är way out of my element. Jag märker att jag glider längre och längre bort från mig själv och transformeras in i en personlighet som inte alls känns som min. Den är osäker, tråkig, tystlåten, pendlar mellan att vara tveksam/återhållsam till bekräftelsehungrig och alldeles för ivrig ang att ses och umgås, gärna så ofta som bara går.
Paranoian är också en viktig beståndsdel här. Jag får hela tiden för mig att jag är mer kär i honom än han är i mig, jag är nästan säker på att om jag sa att jag älskar honom, vilket jag gör, så skulle jag inte få det svar jag vill ha.
Jag är övertygad om att han kommer träffa någon som är gladare, mer spontan, mer intressant, mer galen och som tack vare det är så mycket mer attraktiv och sexig.
Sen gör det inte saken bättre heller att jag har gaser som gärna låter så mycket som möjligt och dess utom gärna låter som fisar. Gissa hur åtråvärd och fräsch man känner sig då. Inte så värst.
Sen har vi situationen med min kollega som jag inte vet om jag borde fortsätta jobba med eller inte. Där är det tunga, svåra beslut jag har framför mig som jag inte har någon som helst aning hur jag ska ställa mig till. Det verkar som att vad jag än beslutar mig för att göra så blir det på något jävla vänster ändå jag som förlorar på det.
Kan inte se en väg ur det här där jag i slutändan är nöjd och bekväm.
Och så har vi min ekonomiska situation/jobbsituation. Bristen på pengar ger mig en ångest som nu påverkar min självsyn och min självrespekt. Jag känner mig värdelös när jag inte har en inkomst och inte kan försörja mig själv. Håller dock på och kollar upp utbildningar nu vilket jag hoppas kan leda till bidrag samt framtida fast anställning med fast lön. Och att jag lär mig något nytt och kan känna mig duktig på något.
Håller på och läser en bok som han jag är ihop med lånade till mig efter ett gräl/hetsigt samtal där min oro ang vår relation spelade stor roll, som handlar just om att lära sig att hantera sin oro. Den verkar bra hittills och jag ska kombinera den med att ansöka till utbildningar och börja med yoga.
