Sisådär
Vaknar av att mamma står vid fönstret och skrattar åt hur arg jag kommer bli när jag ser vilket väder det är ute. Snö på taken. Hade vi inte gått vidare från det där nu? Hm? Är det inte April? Vårens månad?
Kanske har jag missat något.
Sen blev det gräl. Jag var yr och konstig och mamma var morgonsur och vidrig. Resultat: Gräl. Surhet och aggressioner som vibrerade i luften. Som två hormonstinna tonåringar. Men ofta känner jag att jag är banne mig mer vuxen och mogen än vad den människan är. 46 år är hon. Och ändå, argument som är så pubertala att man blir mållös.
Så gick jag rakt in i en gammal bekant. Skumt möte. Pinsamma tystnader. Vilket var konstigt med tanke på att jag brukar vara ganska så bra på att indvika just sådana. Men så hade vi ju också en ganska bisarr relation när det begav sig. Går inte att förneka.
Slaskvädret a la Sovjetunionen drog ned mitt humör något. I går var jag ju jätteglad. Men inte så jävla uppåt just nu. Vill inte bo med någon annan. Eller jo, det kan jag tänka mig. Så länge det finns lite mer space. Att bo i den här jävla bunkern med en människa som hon...det är en prövning alltså. Shit, vilket prövning. Jag blir den värsta versionen av mig själv. Så som jag aldrig blir med andra människor.
Försöker fortfarande få tag på Emelie men ingen svarar. Börjar bli lite lite orolig.
Aja, ska trösta mig själv med att gå och handla lite ätbart snart.
Nu: Bruce
Kanske har jag missat något.
Sen blev det gräl. Jag var yr och konstig och mamma var morgonsur och vidrig. Resultat: Gräl. Surhet och aggressioner som vibrerade i luften. Som två hormonstinna tonåringar. Men ofta känner jag att jag är banne mig mer vuxen och mogen än vad den människan är. 46 år är hon. Och ändå, argument som är så pubertala att man blir mållös.
Så gick jag rakt in i en gammal bekant. Skumt möte. Pinsamma tystnader. Vilket var konstigt med tanke på att jag brukar vara ganska så bra på att indvika just sådana. Men så hade vi ju också en ganska bisarr relation när det begav sig. Går inte att förneka.
Slaskvädret a la Sovjetunionen drog ned mitt humör något. I går var jag ju jätteglad. Men inte så jävla uppåt just nu. Vill inte bo med någon annan. Eller jo, det kan jag tänka mig. Så länge det finns lite mer space. Att bo i den här jävla bunkern med en människa som hon...det är en prövning alltså. Shit, vilket prövning. Jag blir den värsta versionen av mig själv. Så som jag aldrig blir med andra människor.
Försöker fortfarande få tag på Emelie men ingen svarar. Börjar bli lite lite orolig.
Aja, ska trösta mig själv med att gå och handla lite ätbart snart.
Nu: Bruce
Kommentarer
Trackback
