Fear to fail
Oj oj, vad saker och ting forandras drastiskt i ens tillvaro nar man slapper radslan for att misslyckas.
Allt forandras sa fundementalt. Ens perspektiv och syn pa manniskor, jobb, svara val, relationer, doden, ALLT vands upp och ned. Jag minns inte exakt hur gammal jag var nar min fobi for att misslyckas och gora bort mig sakta borjade avta. Kanske var det nagot ar sen eller sa. Kanske mer, kanske mindre.
Jag minns inte heller vad det var som fick skracken att forsvinna. Men om jag jamfor mig sjalv med hur jag var bara for nagra ar sen sa ar skillnaden sa stor att jag kan inte lata bli att lattat skratta. Hur orkade man vara sa radd!? Sa mycket tid jag la ned pa att leva i den konstanta fasan att gora nagot, inte lyckas och sen kanna mig bortgjord.
Ar av mitt liv, down the drain! Horde nagon saga att dom tva kanslor som styr ens liv och besluten man fattar ar Karlek och Radsla. Makes sense.
Visst kanner jag fortfarande mild panik i bland nar jag satter i gang ett projekt dar flera manniskor ar inblandade och jag inser att det inte gar i ratt riktning. Vi kommer inte uppna det som jag lovade skulle vara vart mal. Det ar ingen rolig kansla. Speciellt inte nar man ar kaptenen pa skutan. Allt som kan ga fel ar ens eget fel. Ingen annans.
Hua.
Men samtidigt...nu finns nagon slags insikt i mig som jag ar larvigt tacksam for. Insikten att livet ar en sa skor och vacker liten sak. Jag har san tur att jag ens existerar. Och att jag, sa vitt jag vet, ar frisk, har tak over huvudet och inte svalter. Sa lange jag lever ett liv dar dom elementen kanns sjalvklara sa har jag liksom ingen ratt att lata radsla halla mig tillbaka fran att ta risker och tanja pa granser. Put myself out there.
Det ar fortfarande laskigt att gora/saga vissa saker. Absolut. Hierarkin i filmbrancshen t ex ar skarp och massiv. Det ar latt att man kanner sig dum och liten. Men nej! Dar satter jag ned naven i bordet nu som lite aldre och visare 23aring. Jag vagrar kanna mig dum. Jag har en drom. Och jag ar beredd att gora nastan vad som helst for att se den drommen bli verklighet. Helst innan jag ar graharig och gar med rullator. Sa visst, jag kommer fa en jakla massa rejection. En jakla massa folk som jag tigger om att fa jobba med som kommer saga nej och kanske till och med se ned pa mig. Men so what?
Huvudsaken ar ju att jag forsoker. I bland lonar det sig, i bland inte. Thats life people. Rejection rejection rejection. Get used to it. Ju mer rejectad man blir desto mer ljuvt blir det sen nar nagon sager ja!
Sa enkelt ar det.
Later kanske klyschigt allt det har, men oj vad sant det ar. Jag ser manniskor runt omkring mig, vissa av dom aldre an jag, som fortfarande later radsla styra varenda litet beslut dom fattar i sin vardag. Bade stora beslut och dom lojligt sma. For det ar ju sa fruktansvart att visa sig sarbar och utlamnad for andra!
Visst ar det. Men som sagt, get over it!
Livet blir sa mycket roligare nar man borjar vaga.
