Dimma
Var ute i går med fina Sanni. Stand up show på söder. Sjukt roliga komiker förutom den sista som insisterade på att driva med våldtäkter och HIV på ett sätt som helt enkelt inte kittlade mina skrattmuskler det minsta. Han noterade att jag och Sanni inte skrattade, vi stod längst fram, och påpekade att vi såg sura ut "men vi ska vara tacksamma att vi kom in med våra falskleg." Hahah. Var ju uppenbarligen menat som någon slags förolämpande pik men jag lyste upp på en gång och tänkte: Omg! Han tror att jag är minderårig! Kanske ser jag inte så gammal och förtorkad ut som jag har fått för mig!
Drack två bärs, blev berusad. Berättade för Sanni om min underliga men positiva upplevelse hos kiropraktorn samma dag. Ska dit igen i morgon. Kim, som han heter, menade att det var nödvändigt. Min rygg är ju trots allt lika fucked up som en 85-årig kärring som har jobbat hukad på en fabrik hela livet. Han knäckte och sträckte och hade sig. En massa jävla läten kom fram som var lite smått obehagliga men skönt var det ändå. Jag har tydligen låsningar i nedre ryggen som kanske aldrig kommer gå bort för att dom sitter så hårt. Och så har jag en inflammerad muskel som jag måste träna bort. Samt rekordmånga knutar och andra låsningar i övre ryggen och i axlarna samt i nacken. Och min ryggrad är sned. Så alla som tror att jag har gått omkring och klagat på ingenting...In your face!
Min rygg är officiellt handikappad. Och nu måste jag alltså börja träna säger han. Och jag vet att jag måste lyda. Jesus christ. Ja ja. Det är bara att köra. Han var astrevlig. Och professionell. Och rolig. Synd bara att jag inte var förberedd på att man skulle klä av sig. Var fruktansvärt pinsamt att ligga där utan behå, nej jag hade ingen behå på mig den dagen, och med mammas gamla trosor som sticker upp ur jeanslinningen och försöka se avslappnad ut. Det är tur att man är jäääävligt duktig på att skratta åt sig själv. Men Emelie, om du hade varit där...
Asså du hade seriöst skitit på dig av skratt. Alla bisarra vinklar man skulle ligga i, lemmar som det skulle dras och ryckas i. Fan, det borde ha filmats.
Nå ja. I dag är jag förkyld och rosslig och trög och seg. Vacker dimma ligger över nakna träd längs alleérna. Inte så farligt kallt. Längtar något fruktansvärt efter att nästa vecka ska börja. Känns som att det ligger good things ahead. Knock on wood.
Insåg i dag hur oerhört välsignad jag är som mår bra nu. Att en sjukdom dominerade mitt liv under så många år, förpestade min barndom som jag aldrig kommer få tillbaka, drog ned mina tonår i ett bottenlöst mörker och även sabbade dom första åren i mitt liv som ung vuxen kvinna.
Men nu, så mår jag bra. Tack vare det ovärderliga stödet jag har fått från vackra lojala vänner och tack vare att jag äntligen äntligen sökte professionell hjälp så mår jag fan och mig bra. Bättre än jag någonsin gjort. Det finns en stabilitet i mig nu som är helt ny och främmande men så väntad och välkommen.
Nu är jag äntligen den människa som det är meningen att jag ska vara.
Nu börjar livet.
Drack två bärs, blev berusad. Berättade för Sanni om min underliga men positiva upplevelse hos kiropraktorn samma dag. Ska dit igen i morgon. Kim, som han heter, menade att det var nödvändigt. Min rygg är ju trots allt lika fucked up som en 85-årig kärring som har jobbat hukad på en fabrik hela livet. Han knäckte och sträckte och hade sig. En massa jävla läten kom fram som var lite smått obehagliga men skönt var det ändå. Jag har tydligen låsningar i nedre ryggen som kanske aldrig kommer gå bort för att dom sitter så hårt. Och så har jag en inflammerad muskel som jag måste träna bort. Samt rekordmånga knutar och andra låsningar i övre ryggen och i axlarna samt i nacken. Och min ryggrad är sned. Så alla som tror att jag har gått omkring och klagat på ingenting...In your face!
Min rygg är officiellt handikappad. Och nu måste jag alltså börja träna säger han. Och jag vet att jag måste lyda. Jesus christ. Ja ja. Det är bara att köra. Han var astrevlig. Och professionell. Och rolig. Synd bara att jag inte var förberedd på att man skulle klä av sig. Var fruktansvärt pinsamt att ligga där utan behå, nej jag hade ingen behå på mig den dagen, och med mammas gamla trosor som sticker upp ur jeanslinningen och försöka se avslappnad ut. Det är tur att man är jäääävligt duktig på att skratta åt sig själv. Men Emelie, om du hade varit där...
Asså du hade seriöst skitit på dig av skratt. Alla bisarra vinklar man skulle ligga i, lemmar som det skulle dras och ryckas i. Fan, det borde ha filmats.
Nå ja. I dag är jag förkyld och rosslig och trög och seg. Vacker dimma ligger över nakna träd längs alleérna. Inte så farligt kallt. Längtar något fruktansvärt efter att nästa vecka ska börja. Känns som att det ligger good things ahead. Knock on wood.
Insåg i dag hur oerhört välsignad jag är som mår bra nu. Att en sjukdom dominerade mitt liv under så många år, förpestade min barndom som jag aldrig kommer få tillbaka, drog ned mina tonår i ett bottenlöst mörker och även sabbade dom första åren i mitt liv som ung vuxen kvinna.
Men nu, så mår jag bra. Tack vare det ovärderliga stödet jag har fått från vackra lojala vänner och tack vare att jag äntligen äntligen sökte professionell hjälp så mår jag fan och mig bra. Bättre än jag någonsin gjort. Det finns en stabilitet i mig nu som är helt ny och främmande men så väntad och välkommen.
Nu är jag äntligen den människa som det är meningen att jag ska vara.
Nu börjar livet.
Kommentarer
Trackback
