Flashbacks
Du finns knappt i mina tankar längre, men dom få gånger då du dyker upp så försvinner du snabbt igen. Du är ointressant. Du är pinsam. Du är patetisk.
Jag undrar för mig själv hur vi kunde bli en sådan stormvind av aggression, sorg och missförstånd. Och från din sida;
Elakhet. Vi var ju aldrig ihop. Vi var aldrig ens kära i varandra. Inte ens på väg att bli kära i varann. Så hur kunde allt bli en så stor grej?
Vi var vänner. Som klickade. Och vi var sexuellt attraherade av varandra. Men hur kunde det bli så mycker mer än det lilla? Antingen så gör man något åt den sexuella attraktionen eller så väljer man att låta det vara och är vänner. Men med dig så blev det något bisarrt slags ordkrig där din besatthet kring att få sista ordet och måla ut mig som en irrationell galning, när vi alla egentligen vet vem den irrationella galningen i själva verket var, blev borderline psyko.
Som sagt, du är praktiskt taget glömd. Så starkt kände jag aldrig för dig, inte ens som vän. Men det gör mig så in i helvete arg att du ändå, på så kort tid, lyckades nästla dig in i mitt liv och komma mig så pass nära. Jag berättade så mycket för dig. Jag anförtrodde dig med så mycket. Litade på dig. Trodde du ville mitt bästa. Trodde att jag hade hittat min första riktiga heterosexuella manliga vän. Som var speciell.
Men inte fan var du det. Och nu har jag ännu ett alldeles för bra exempel på en ung man i min ålder som helt enkelt inte kan hantera en stark kvinna som vet vad hon vill och som inte är intresserad av att passa in i någon slags konceptform över hur en kvinna i min ålder ska tycka, tänka, vara och se ut.
Jag går vidare. As I always do. Men det är fan inte lätt med människor alltså. Vilka kan man lita på? Vilka är goda och genuina och vilka är egentligen ute efter att på något sätt sätta dit en? För vad då? För att man är annorlunda? För att man tycker om sig själv som man är och inte är öppen för klagomål om ens personlighet för det har tagit år att komma till en plats där man faktiskt trivs med sig själv? Hey! Take it or leave it. Om du inte gillar vad du ser, keep walking.
Ja ja. Ville bara få ur mig all skit som är relaterad till denna omogna underliga person som underbart nog är ute ur mitt liv för alltid.
Jag undrar för mig själv hur vi kunde bli en sådan stormvind av aggression, sorg och missförstånd. Och från din sida;
Elakhet. Vi var ju aldrig ihop. Vi var aldrig ens kära i varandra. Inte ens på väg att bli kära i varann. Så hur kunde allt bli en så stor grej?
Vi var vänner. Som klickade. Och vi var sexuellt attraherade av varandra. Men hur kunde det bli så mycker mer än det lilla? Antingen så gör man något åt den sexuella attraktionen eller så väljer man att låta det vara och är vänner. Men med dig så blev det något bisarrt slags ordkrig där din besatthet kring att få sista ordet och måla ut mig som en irrationell galning, när vi alla egentligen vet vem den irrationella galningen i själva verket var, blev borderline psyko.
Som sagt, du är praktiskt taget glömd. Så starkt kände jag aldrig för dig, inte ens som vän. Men det gör mig så in i helvete arg att du ändå, på så kort tid, lyckades nästla dig in i mitt liv och komma mig så pass nära. Jag berättade så mycket för dig. Jag anförtrodde dig med så mycket. Litade på dig. Trodde du ville mitt bästa. Trodde att jag hade hittat min första riktiga heterosexuella manliga vän. Som var speciell.
Men inte fan var du det. Och nu har jag ännu ett alldeles för bra exempel på en ung man i min ålder som helt enkelt inte kan hantera en stark kvinna som vet vad hon vill och som inte är intresserad av att passa in i någon slags konceptform över hur en kvinna i min ålder ska tycka, tänka, vara och se ut.
Jag går vidare. As I always do. Men det är fan inte lätt med människor alltså. Vilka kan man lita på? Vilka är goda och genuina och vilka är egentligen ute efter att på något sätt sätta dit en? För vad då? För att man är annorlunda? För att man tycker om sig själv som man är och inte är öppen för klagomål om ens personlighet för det har tagit år att komma till en plats där man faktiskt trivs med sig själv? Hey! Take it or leave it. Om du inte gillar vad du ser, keep walking.
Ja ja. Ville bara få ur mig all skit som är relaterad till denna omogna underliga person som underbart nog är ute ur mitt liv för alltid.
Kommentarer
Postat av: Emelie
Manliga feminister är komplicerade...
Postat av: Anonym
henrik brodén?
Postat av: isabella
what's up with the frågetecken? Identitetskris?
Trackback
