No. 26
Donnie Darko
Om någon film på den här listan skulle beskrivas som en riktigt riktigt weeeeeird film, så skulle det väl ändå vara Donnie Darko. Don't get me wrong. In my book så är Weird inte något negativt. Tvärtom. Det innebär oftast att filmen är intressant. Banbrytande. Unik. Och det är verkligen Donnie Darko. Jag kan inte komma på någon annan film med samma typ av stämning, samma underliga skådespeleri, samma överraskande handling som går i mot alla dramaturgiregler som skapats i Hollywood under de senaste årtionderna.
Jag såg den för första gången för flera år sen, jag minns inte exakt hur gammal jag var men jag var definitivt tonåring. Och jag fylldes av en sådan glädje då eftertexterna rullade upp och filmen var slut. Det gjorde mig genuint glad att en så udda film hade blivit gjord. Och haft en ganska så rejäl budget samt blivit producerad av någon så otippad som miss romantic comedy Drew Barrymore. Hon är även med i filmen och är inget mindre än briljant som lågmäld men karismatisk engelskalärare.
Men självklart så tillhör denna film Jake Gyllenhaal. Vilken skådespelare. Det var nog här som jag upptäckte honom för första gången och verkligen insåg vilken speciell talang han var och fortfarande är. Hur kan någon så ung vara så lärd när det kommer till hur man axlar en tung roll och sen spelar den med sådan perfekt balanserad övertygelse och starkt engagemang? Sitter det kanske i generna? Hans syster Maggie som också är med i filmen och spelar, hör och häpna, hans syster, är också som vi alla vet en minst sagt övertygande aktör. Han har tålamod med sin karaktär, han dömer den inte och han bär mycket av filmen på sina axlar.
Han är spektakulär.
Jag är väldigt svag för filmer som lyckas balansera drama med en slags skräckfilmskänsla. En film vars egentliga syfte inte är att vara "läskig" men som har en obehagligt skrämmande och starkt påverkande underton som ligger likt en slöja över varje scen. Sex lies and videotape, som också kommer dyka upp på den här listan, av Steven Soderberg är ett bra exempel. Det är ett relationsdrama om sex i grund och botten men tack vare de gryniga home video bilderna med Cliff Martinez unika syntsound i bakgrunden, så känns det lite lite obehagligt. Men inte på ett avtändande sätt, man vill inte stänga av eller spola vidare. Tvärtom.
Det är en speciell känsla helt enkelt som många filmer försöker men inte lyckas fånga.
Regissören Richard Kelly lyckas dock med detta i sin genombrottsfilm.
Några favoritscener som jag minns att jag brukade spola om och om igen är dessa följande;
Montaget där kameran följer i en enda tagning hur Donnie lämnar skolbussen och rör sig genom skolans korridorer med Tears for Fears på högsta volym i bakgrunden. Perfektion.
Första gången vi får träffa Donnie's "vän" Frank som i sin kaninkostym lockar med sig Donnie ut i natten på förbjudna uppdrag.
När Drew Barrymores lärare goes over the edge och skyndar sig ut på skolgården för att vråla ut sin frustration.
När Donnie greppar tag i skolans mest utstötta och mobbade elev, en överviktig asiatisk tjej som vekar vara lite småkär i Donnie, och intensivt ser in i hennes ögon och uppfordrande säger "Things are gonna be better for you some day. I promise."
Jag ryser.
