No. 27
L.A Confidential
Jag har ett lite underligt och småkul förhållande till den här filmen. Ungefär samma förhållande som jag har till många andra filmer också. Det var nämligen så att jag såg L.A Confidential för första gången för flera år sen när jag fortfarande var barn. Mina vänner i samma ålder skulle nog aldrig ha tillbringat en fredagskväll till att spana in brutala polismän i 50-talets Los Angeles, men jag var som jag var och förfördes snabbt av det genialiska skådespeleriet, det stilrena fotot och den råa men ändå exklusiva tonen som genomsyrar varje scen. Och så är jag ju lite av en sucker för filmer som utspelar sig under 50-talet. Vad var det med den epoken som gör sig så jäkla bra på film?
Nåja. Jag hade den på VHS, minns ni dom gamla hederliga kassettbanden?, och sen kom DVD eran och filmen försvann i någon utrensning. Och av någon anledning så såg jag den inte igen på många år. Förmodligen för att jag hade sett sönder den så många gånger redan och kände att det var dags att ta en paus.
Jag gjorde nog rätt i det. För när jag nu såg om den för några veckor sen, ja på DVD, så sköljde varje scen över mig med en hint av nostalgi men också på ett överraskande sätt då jag upptäckte så många nya härliga aspekter som jag aldrig hade tänkt på som barn. Jag blev nyförälskad. Och jag blir ofta nyförälskad i filmer jag inte har sett på alltför länge. Det blir en speciell relation mellan film och tittare då. Man har återupptäckt något och man minns så väl varför man älskade den way back when.
L.A Confidential är ju framför allt snygg. Det kan nog ingen förneka. Den är fruktansvärt snygg. Fotot är som ren bildpoesi med sina starka färger och diskreta klippning och koreografin som de stencoola skådisarna rör sig i är inget annat än genialisk. Jag får alltid känslan när jag ser filmen av att alla inblandade verkligen vet vad dom gör. Inte bara dom vi ser framför kameran, utan alla som var inblandade i produktionen i huvud taget. Alla verkar ha haft koll på läget helt enkelt.
Inga misstag, inga tabbar, ingen som nöjer sig.
Enbart perfektion är acceptabelt.
Framför allt är det ju en fröjd att iaktta skådespeleriet. Filmen hade nog lätt kunnat bli enbart snygg om fel skådisar hade valts för vad som kunnat bli stereotypiska roller. Men Russell Crowe, Kevin Spacey och grymt underskattade Guy Pierce gör alla så pass bra jobb att man bokstavligt talat inte kan slita ögonen från TV-rutan. Och även birollerna lyser, till och med dom allra minsta. Jag kan verkligen se framför mig hur regissören Curtis Hanson måste ha givit sig själv helt och hållet till det här projektet. Hur hans mål var att skapa något som filmlskoleelever skulle se på som ett bra exempel på något riktigt jävla välgjort.
Hur strävande efter inget mindre än det bästa inom alla områden som inkluderas i processen att göra en film enbart kan löna sig.
Rollo Tomasi baby.
Rollo Tomasi.
