Walking and Words

Lilja 4-ever

Det kan vara en enkel genväg att göra en film om utsatthet med mycket tragik och hjärtkrossande scener där huvudpersonen blir nedtryckt på ett eller annat sätt. En underdog story som det så fint kallas. Det kan till och med vara så effektivt att man i bland kan komma undan med en ganska så halvtaskig film, så länge historien är tillräckligt sorglig. Precious är enligt mig ett väldigt bra exempel på detta. Så hypad som den filmen har blivit! När jag gick för att se den för ca 3 veckor sen så förväntade jag mig inget mindre än ett mästerverk. Hade till och med tagit med mig näsdukar i väskan för jag bara visste att tårarna skulle flöda. Jag som gråter så lätt också!

Det gör ju inte saker och ting sämre heller att det är producenten till en av mina absoluta favoritfilmer Monsters Ball som har regisserat den. Men till min stora shock så kände jag nästan inget alls. Visst, det finns ljusglimtar. Det gör det. Precious är inte en dålig, usel film. Det fanns flera scener där jag definitivt var känslomässigt engagerad. Men framför allt så kände jag mig lurad. Jag kan inte förklara det bätte än så.

Det är sannerligen ett lätt sätt att inte bara locka människor till biografen men också för att få dom att säga att filmen var fantastisk när dom lämnar den. För man känner ju oftast något när man ser en ung människa som Precious och det livsöde hon har. Incest, barn vid ung ålder, fattigdom, brist på utbildning, våldtäkt, misshandel, sjukdom, mobbing m.m m.m. Men betyder det nödvändigtvis att det är en bra film? Självklart inte. Jag tror dock att människor kan ha lite svårt att skilja på saker där och blanda ihop berörande tragik med vad som är och inte är en bra film.

Så egentligen måste ju det vara något av det svåraste, att göra en film som är fruktansvärt tragisk och sorglig, men ändå inte låta filmen drunkna i sina egna hemskheter. Att ändå lyckas göra något med substans och innehåll. Något som är minnesvärt ut över misären.

Och det, det tycker jag att Lukas Moodyson lyckas med i sin tredje långfilm Lilja 4-ever.

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg den. Jag var 16 år gammal, gick i gymnasiet och såg den med min skolklass. Jag hade nog inga specifika förväntningar förutom att den förmodligen skulle vara ganska bra. Hade ju älskat Fucking Åmål och Tillsammans, men jag hade ingen aning om hur filmen skulle vara gjord så att säga. Hur han hade valt att berätta denna historia.

Jag minns så väl en av de första scenerna i filmen när Lilja står med sin bästa vän och lyckligt leende berättar om hur hon ska åka till USA. Det dokumentära sättet som den statiska kameran vilade på hennes hoppfulla och lite barnsliga ansikte, men ändå inte dröjde kvar för länge för att understryka något uppenbart.

Scenen när Lilja's mamma åker i väg och lämnar henne, hur Lilja envist sitter kvar i huset och stirrar ut i luften för att sen kapitulera och springa som ett kärlekstörstande barn ut i leran och vädjande skrika efter sin enda förälder som nu överger henne för ett bättre liv någon annanstans.

Lilja är inte medbjuden.

Resten av filmen påminner lite om Lars Von Triers berättarstruktur. Hur det börjar i ett redan falnande ljus för att sedan störta ned i mörker, störta lite till och sen när man tror att nu kan det inte bli svartare, så störtar allt några tusen mil till. Men det spektakulära här är att trots att handlingen är smärtsamt realistisk och vi vet att allt det här händer i verkligheten och skådespelerna verkar inte spela sina roller, utan ÄR sina roller, så känns det aldrig övermättat. Det känns aldrig som att det blir för uppenbart eller att filmskaparna har brett på så mycket de bara kan för att få oss som publik att sjunka ned på knä och avguda vad vi ser.

Hoppllöst mörker med potentiell försoning doesn't equal bra film. Men Lilja 4-ever är bra. Fruktansvärt bra. Varför? För att den är så otroligt välgjord. I sin smutsiga prakt reser den sig ur Sovjetunionens skuggor och lyser som en av Sveriges bästa filmer någonsin. Fotot är så där underbart smågrynigt och passar perfekt för miljöerna där allt utspelar sig, skådespeleriet är superbt på alla nivåer och Moodyson låter inte en enda gång något gå over the top. Det känns bara oerhört äkta och oförglömligt. Nothing more, nothing less.

Och barnskådisen som spelade Volodja....Var tog han vägen? Någon som vet!?