No. 29
Dead man walking
Jag har aldrig varit särskilt politiskt insatt, men när det kommer till dom två följande hett debaterade frågorna så blir jag eld och lågor; Homosexuellas rättigheter i samhället och dödsstraff. Fråga mig inte varför, men så är det. Inget får mitt spanska temperament att vakna till liv så som när någon yttrar homofobiska kommentarer eller när någon kläcker ur sig något i stil med "Ja, men så länge det sköts snyggt så kan dom väl lika väl ta livet av dom." Jag blir bokstavligt talat galen. Tappar alla begrepp, kan knappt komma på något intelligent att säga. Kan inte ens framföra ett välformulerat argument som sätter dom på plats. Ilskan tar över.
Men framför allt så blir jag ledsen. Besviken. Uppgiven. För jag känner att människor med dom åsikterna är så långt borta från mig att vi kan inte nå varandra på någon nivå. Och det är en förlust i sig. Man ska ju kunna komma överens trots att man har olika politiska ståndpunkter. Tro mig, jag har vänner som är allt från marinblå moderater till dom klarrödaste vänsterpartister, jag bryr mig inte.
Men när det kommer till just dessa två frågor så har jag någon slags noll tolerans regel som liksom sitter i ryggraden på mig.
Därför så finns det självklart vissa filmer som av uppenbara skäl slår två flugor i en smäll genom att dels vara bra filmer i sig men också genom att beröra en eller båda av dessa ämnen.
Jag är verkligen inte så lättflörtad att jag gillar en film bara den handlar om homofobi eller dödsstraff, oh nej. The life of David Gale och Total Eclipse till exempel handlar till stor del om dödsstraff respektive homosexuell förbjuden kärlek men är båda fiaskon i mina ögon.
Men...om en film görs riktigt riktigt bra och lyckas i samma veva att ta upp båda det svarta och det vita samt gråzonen mitt i mellan med något så komplext och omdebatterat som t ex dödsstraff....ja då är jag såld.
Och Dead man walking är enligt mig just en sådan film.
Den är enkel i sin ärliga brutalitet. Den berör och får fram många tårar utan att sälja sig och utan att falla för dom typiska Hollywood fällorna. Inte ens Susan Sarandons genomgoda nunna blir jobbigt idealiserad. Det hade varit så lätt för regissören Tim Robbins att komma med moraliska små twistar och försökt omvända Sean Penn's våldtäktsman till något änglalikt och oskyldigt. Men nej. Han är skyldig. Han utförde ett fruktansvärt brott. Ingenting i denna värld kan ändra på det eller försvara det han gjorde.
Och det är det ingen som försöker göra heller. För den här filmen, och dödsstraffmotståndare också för den delen, försöker inte rättfärdiga brott. Det handlar inte om att mord, våldtäkt och rån är acceptabelt. Självklart inte. Det handlar om att folket och dess regering inte ska sjunka till den nivå som brottslingarna vi fördömer och bli mördare vi också.
Nåja, nu skulle inte detta bli en politisk debattartikel. Men det är svårt att inte vandra i dessa tankebanor när man tänker på Dead man walking.
Hela filmen är stark och berörande, framför allt tack vare det briljanta, jag understryker BRILJANTA, skådespeleriet som vi får se från Susan Sarandon och Sean Penn. Dom ger liv åt roller som i fel händer hade kunnat bli fruktansvärt stereotypiska men som här i stället blir ikoniska och framför allt äkta.
Scenerna i slutet när mordet, eller dödsstraffet som det formellt sett heter, äger rum och dom två huvudpersonerna utbyter sista ord och blickar, är så hjärtekrossande och oförglömliga att jag varje gång lovar mig själv att satsa på en karriär inom politik i stället och viga mitt liv åt att försöka stoppa dödsstraffet ute i världen.
Sen inser jag att det är kanske inte mitt kall i livet. Men jag hoppas att någon där ute kanske känner samma sak och gör något åt dom lagliga mord som begås i alltför många länder, enbart på grund av att människor som du och jag accepterar att det äger rum.
