Walking and Words

Såg om en av mina absoluta favoritfilmer i går med en gammal kär vän. Donnie Darko, som jag nyligen recenserade här på bloggen då den är med på min lilla nörd topplista över Best fucking movies EVER.
Jag hade inte sett den på alldeles för länge. Det var säkert 3 år sen, om inte mer. Vilket är fy skam, jag vet.
Men det blir så i bland.
Det slog mig, när vi satt sida vid sida och tog in denna fabulöst skumma klassiker, att hur klyschigt det än låter så ser man verkligen allt med klarare blick ju äldre man blir. Man tar in mera. Man känner mera. Man blir inte distraherad av småsaker, man ser ALLT som filmen ger.
Och musiken...oj oj musiken. Jag glömde nog nämna det i recensionen så jag tar upp det nu i stället. Musiken är ju genial. Ger exakt rätt stämning. Vacker, skrämmande, udda.
Ja, det är verkligen en film man ska ha i sin samling.

Är hemma hos farmor och myser nu efter att ha varit ute med Cosmo i snön. Saknar dagisungarna.

Shiiiit måste göra klart mina ansökningar. Varför ska jag alltid skjuta fram saker tills sista sekunden? Jag gör det om och om igen och hatar mig själv lika mycket för det varje gång.
Jag. är. så. äckligt. jävla. dålig. på. att. vara. min. egen. chef.
Så är det bara.

Jaja. Ska kirra.

Nu: Socker och fett. Mmmmmm...