Walking and Words

Ok, filmnörd som jag är...så känns inget mer passande än att påbörja en liten recensionsserie här på min lilla dagboksblogg vars enda läsare är yours truly!

Det finns ju en hel del filmer som har berört mig mycket genom åren och som har påverkat mig avsevärt som människa. Och självklart som aspirerande regissör. Man ska väl egentligen inte rangordna och jämföra talang, men jag är ju svag för listor. Speciellt när det kommer till att komponera mina egna. Sa här kommer en fet jävel. Oh ja. En top 30 lista över dom filmer som jag anser är dom bästa filmerna jag någonsin sett. Alla har dom haft en inverkan på mitt känsloliv och min syn på den tidlösa konstformen som är film, på olika faschinerande sätt.

Here we go.

No. 30

Marie Antoinette

Mycket negativt har sagts om denna oerhört underskattade filmpärla. Min lilla teori är att den mest avgörande anledningen till detta är falsk marknadsföring. Något lellarna i Hollywood är väldigt duktiga på. Tyvärr. Sofia Coppola är en mycket speciell regissör med en mycket speciell registil. Hon öser inte på med dramatiska fiolstråkar under känslostarka scener för att knuffa publiken i rätt riktning. Hon kör inte med en röd tråd som vaggar in tittaren i en förutsägbar trygghet. Hon överraskar ofta i sina berättelser. Varför? Jo för att hennes filmer ofta har ett dokumentärt stråk i sig som alltid får mig att rysa till av välbehag. Det känns äkta. Som att det faktiskt händer rakt framför ögonen på mig. Anledningen till att jag gillar Sofia Coppola är för att hon lyckas gång på gång få mig att glömma att det är en film jag ser på.

I hennes debutfilm Virgin Suicides så blev jag rent ut sagt hypnotiserad av den högst obehagliga och parfymdoftande stämningen, det tog mig flera timmar att skaka av mig känslan som filmen fyllde mig med. Och Lost in Translation ska vi inte ens tala om. Inte bara att igenkänningsfaktorn var på topp, jag fick även känslan av att kameran bara råkade vara där när Charlotte och Bob hade sina trevande men magiska konversationer i Tokyo's hotellbarer och sovrum.

Och detta tycker jag att hon lyckas med även i Marie Antoinette. Hon lyckas med något så ovanligt som med att skapa en dokumentär känsla i 1700-talets Versailles.

Tack vare närgående statiska kameravinklar och ett modernt bildspråk, som dock aldrig tar överhanden och blir skrytsam i sin tekniska modernism, så blir det aldrig så där långtråkigt och melodramatiskt som det så ofta tenderar att bli i kostymdramor.

Faktum är att det aldrig ens känns som ett kostymdrama. Det är helt enkelt en intim men också avståndstagande observant film om unga människor, med en ung förvirrad kvinna i centrum, som växer upp med alldeles för mycket pengar och makt för sitt eget bästa. Många paraleller kan dras mellan filmens karaktärer och dagens unga kändiselit (Paris Hilton, Nicole Richie, Lindsay Lohan, Mischa Barton only to mention a few) som spenderar det mesta av sin tid åt att festa med dyr champagne, shoppa dyra kläder och smycken och konstant befinna sig under allmänhetens cyniska och nådlösa mikroskop.

Framför allt är det också en historia om hur det kan ha varit att växa upp som mycket ung kvinna, ett barn nästan, i en sådan bisarr miljö som det franska hovet under 1700-talet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kan ha varit. Eller ja, jag kunde inte förrän jag såg denna film. Den gav mig nämligen en pulshöjande inblick i hur det mycket väl kan ha varit. Och trots att The Cure, Siouxie and the Banshees New Order och till och med lite svensk indiepop spelas i bakgrunden när Marie ränner omkring i sina dyra klackar och sippar champagne eller lider i tystnad bakom låsta dörrar, så känns det aldrig uppdiktat eller påhittat. Det känns äkta. Mycket av det är nog tack vare de långa tagningar, inget tar bort realism så mycket som överdrivet snabb klippning, som Sofia envisas med och som jag älskar. Tagningar där kameran bara vilar på ett ansikte, ett rum, en rörelse.

Men allt det här som jag älskar med Marie Antoinette kunde tyvärr inte människorna vars jobb det var att göra PR för och marknadsföra filmen, se. De såg enbart den moderna musiken, de popkulturella referenserna, snygga och hippa Kirsten Dunst och härliga klänningar. Därför så packeterades den som en sockersöt karamell vars främsta målgrupp var unga hippa tjejer och killar, framför allt tjejer, och när dom sen i stället möttes av detta sökande och visuellt ambitiösa lilla mästerverk så visste dom nog inte vad dom skulle göra med den. Precis som reklammakarna som klippte ihop trailern.

Synd är det. Jag kan förstå att filmen har svårt att hitta en passande målgrupp. Den handlar framför allt om unga människor men känns mer riktad mot äldre män och kvinnor.

Det enda jag vet är att när jag såg Marie Antoinette för första gången en härlig höstdag för ca 3 år sen med min vän Micaela, så reste sig varje hårstrå i min nacke under scenen då den 14-åriga Österrikiska prinsessan Antoine först beträder fransk mark för att möta den franska kungen och hans sonson som också är hennes gemål. Och en främling.

I bakgrunden; pulserande och stegrande modern pop, på bioduken; En blek och uppklädd Kirsten Dunst som inte bara spelar sin roll utan som försvinner in i den.

Vad kan jag säga, det är en film som inspirerar, det är en film som stannade med mig. Tack vare scenografin, tack vare musiken, tack vare fotot.

Men framför allt kanske tack vare att den fick mig att känna så starkt för en bortskämd prinsessa som spenderade nästan allt hon ägde på diamanter och klänningar men som trots allt ändå slutade upp huvudlös på ett franskt torg framför en hejande folkmassa.

En figur från historieböckernas dammiga sidor blev en verklig människa.

Bravo Sofia.