Walking and Words

...hur mycket du sårar mig. Hur mycket jag i bland bara vill skrika mig stum, slå dig sönder och samman. Hur mycket du frustrerar och provocerar mig med din totala narcisism och pubertala omognad. Jag är mer vuxen än du. Jag är föräldern här. Vem är du? En skadad liten flicka fångad i en vuxen kvinnas kropp. Så desperat efter att sätta dit mig. Bevisa att du har rätt. Rätten står på din sida. Jag är ond, jag är fienden. Jag måste besegras. Med varje medel som står till ditt förfogande.

I bland undrar jag hur jag står ut. I bland undrar jag varför du har så mycket agg mot mig. Varför just jag får ta all din skit. För att jag står dig närmast? Låt mig vara. Varför vill du peta på mig? Dela ut skuld, få mig att känna mig utpekad och skyldig. Varför är du så ivrig att sätta dit mig?

Du ser inte på mig som din dotter. Jag är en fiende. Kärleken till mig som ditt barn kommer endast fram under korta stunder och ögonblick då ölen eller vinet har gjort dig sentimental och blödigheten sipprar fram på det mest kletiga och osanna sätt.

Du är en narcisist. Ända ut i fingertopparna. Det är väl din sjukdom. Kan man skylla på det? Ja. Din barndom, din uppväxt har väl tvingat dig ned på knä och fått dig att inte ha något annat val. Du måste tänka på dig själv i första hand, för ingen annan gör det.
Du är en överlevare. Priset du har fått betala för det är att du nu inte kan se något från någon annans perspektiv. Du är intelligent, du har civilkurage, du är lojal, du är generös. Men trots detta...så är du inte kapabel till sann förståelse. Kanske med vissa vänner. Men aldrig, aldrig med mig.

Du försöker inte ens. Om jag mår dåligt så spelas jag offer. Om jag ber om en tjänst så ställer du hårda villkor. Om jag visar mig svag så är det en gyllende chans att få sätta dig på mig. Om jag är ärlig så använder du det i mot mig vid ett annat tillfälle. Vem är du?

Jag kan förstå mig på dom flesta. Men du förblir ett mysterium.

Och ändå är du den som står mig närmast.