Svart
Vad ska man säga? I går så hände något så otroligt bisarrt. Världen snurrar fortfarande. Hade världens trevligaste kväll med underbara Stina. Efter snack och lite vin i deras lägenhet i Gamla Stan så drog vi till Morfar Ginkos vid Mariatorget och där slog vi oss ned och fortsatte ivrigt med samtalandet. Sakta men säkert så började jag succesivt känna en intensiv värk krypa sig in på mig. Det började i lederna, ryggen, nacken och så till sist huvudet. Jag intalade mig själv att det förmodligen bara var den annalkande mensen som gjorde sig påmind.
Men efter en timme eller så, så började jag verkligen känna mig svag. Smärta i hela kroppen, svettig men ändå iskalla händer. Och så BAM! Innan jag visste ordet av det så slog det mig. Hela världen försvann, allt blev mörkt, jag såg stjärnor, kunde inte röra mig. Stina blev orolig, hämtade vatten, hennes vänner frågade hur det var fatt, jag var inte ens kapabel att svara.
Stina kommer tillbaks med vatten, jag dricker, det gör ingen skillnad. Jag måste hem.Det är det enda jag kan tänka. Allt snurrar, yrseln är överväldigande. Smärtan i huvudet känns som järn som skär in i min hjärna. Stina säger att hon åker med mig i tunnelbanan, ser till att jag kommer hem. Vi reser oss upp. Det sista jag minns är att det tar ca 5 min för mig bara att gripa tag i min väska. Allt händer i slow motion. Jag reser mig upp och försöker ta på mig min luva. Känner att min nacke är dyngsur av svett.
Sen blev allt svart.
Vaknar av att jag ligger ned på ett hårt och smutsigt golv. Rött ljus från strålkastare, en främling som lutar sig över mig och frågar hur mycket jag har druckit. Jag vet plötsligt inte var jag är någonstans. Försöker få främlingen att förstå att jag har bara druckit en öl. Jag är absolut inte full. Det var jag ju inte heller. Spiknykter som fan var jag ju.
Stina hjälper mig upp. "Jag vill bara hem" hör jag mig själv säga. Svetten rinner, allt är svart.
På något sätt tar vi oss ut på gatan. Stina är orolig. Säger att mitt ansikte hade gått från normalt till kritvitt på loppet av några sekunder alldeles innan jag svimmade. Min tunga gör ont då jag bet mig i den i fallet ned mot golvet.
Stina åker med mig till Gärdet. Jag ringer mamma. Hon låg och sov. Fattar inte allvaret i situationen. Fanns inget stöd att hämta där. Alla på tunnelbanan tror att jag är full. Jag skäms. Vill skrika att jag är inte full! Men det skulle ju bara få mig att verka ännu mer pinsam. Jag lyckas ta mig hem. Mamma ligger och sover. Jag kastar av mig alla kläder och kryper ned i sängen. Börjat gråta okontrollerat pga shocken och smärtan i hela kroppen.
När mamma hör min gråt så fattar hon äntligen. Hon kommer genast upp, tröstar, smeker min ömma rygg, ställer fram vatten och en hink i fall jag kommer spy. Illamåendet river i magen på mig. Händerna iskalla, kroppen kokhet. Svetten rinner fortfarande.
Sen däckar jag.
Vaknar av att fotografen på min kompis kortfilm ringer och säger att b-fotot och c-fotot har hoppat av och att det vore bra om jag kanske kunde ställa upp i morgon.
Häller i mig kaffe.
Fattar ingenting.
Men efter en timme eller så, så började jag verkligen känna mig svag. Smärta i hela kroppen, svettig men ändå iskalla händer. Och så BAM! Innan jag visste ordet av det så slog det mig. Hela världen försvann, allt blev mörkt, jag såg stjärnor, kunde inte röra mig. Stina blev orolig, hämtade vatten, hennes vänner frågade hur det var fatt, jag var inte ens kapabel att svara.
Stina kommer tillbaks med vatten, jag dricker, det gör ingen skillnad. Jag måste hem.Det är det enda jag kan tänka. Allt snurrar, yrseln är överväldigande. Smärtan i huvudet känns som järn som skär in i min hjärna. Stina säger att hon åker med mig i tunnelbanan, ser till att jag kommer hem. Vi reser oss upp. Det sista jag minns är att det tar ca 5 min för mig bara att gripa tag i min väska. Allt händer i slow motion. Jag reser mig upp och försöker ta på mig min luva. Känner att min nacke är dyngsur av svett.
Sen blev allt svart.
Vaknar av att jag ligger ned på ett hårt och smutsigt golv. Rött ljus från strålkastare, en främling som lutar sig över mig och frågar hur mycket jag har druckit. Jag vet plötsligt inte var jag är någonstans. Försöker få främlingen att förstå att jag har bara druckit en öl. Jag är absolut inte full. Det var jag ju inte heller. Spiknykter som fan var jag ju.
Stina hjälper mig upp. "Jag vill bara hem" hör jag mig själv säga. Svetten rinner, allt är svart.
På något sätt tar vi oss ut på gatan. Stina är orolig. Säger att mitt ansikte hade gått från normalt till kritvitt på loppet av några sekunder alldeles innan jag svimmade. Min tunga gör ont då jag bet mig i den i fallet ned mot golvet.
Stina åker med mig till Gärdet. Jag ringer mamma. Hon låg och sov. Fattar inte allvaret i situationen. Fanns inget stöd att hämta där. Alla på tunnelbanan tror att jag är full. Jag skäms. Vill skrika att jag är inte full! Men det skulle ju bara få mig att verka ännu mer pinsam. Jag lyckas ta mig hem. Mamma ligger och sover. Jag kastar av mig alla kläder och kryper ned i sängen. Börjat gråta okontrollerat pga shocken och smärtan i hela kroppen.
När mamma hör min gråt så fattar hon äntligen. Hon kommer genast upp, tröstar, smeker min ömma rygg, ställer fram vatten och en hink i fall jag kommer spy. Illamåendet river i magen på mig. Händerna iskalla, kroppen kokhet. Svetten rinner fortfarande.
Sen däckar jag.
Vaknar av att fotografen på min kompis kortfilm ringer och säger att b-fotot och c-fotot har hoppat av och att det vore bra om jag kanske kunde ställa upp i morgon.
Häller i mig kaffe.
Fattar ingenting.
Kommentarer
Trackback
