Walking and Words

Men om jag skulle gissa så var det nog ca 3 månader in i min nuvarande relation. Jag minns att ett starkt tvivel satte sina envisa klor i mig och jag kunde inte skaka av mig det. Hur mycket han än försökte lugna mig med sin kärlek och sin lojalitet och sin tro på vårt förhållande, så gnagde det ändå i mig.

Jag tvivlade inte bara på att han skulle stanna hos mig, jag började även tvivla på annat.

Mitt liv helt enkelt. Hur jag ska få saker och ting att fungera som jag vill. Ekonomiskt, praktiskt, känslomässigt.

Allt kändes med ens så osäkert, så otryggt, så skiftande. Jag kunde liksom inte riktigt lita på någon eller något.

Det fanns inget som bara var, allt förändrades hela tiden.

Jag är kvar i det fortfarande. Det har gått 9 månader, give or take, och jag är fortfarande fast i den här nedförsbacken. Jag tycker mig komma längre och längre ned och i natt så kom insikten från ingenstans.

Den var så kristallklar och nådlöst uppenbar. Orden slog ned i mig som en hänsynslös blixt.

Jag är inte lycklig.

Så enkelt är det. Inget mer, inget mindre. Jag är helt enkelt inte lycklig.

Med ens så förstod jag att jag är på väg in, eller kanske redan befinner mig i, en depression.

Jag vet inte exakt hur illa det är eller kommer bli, men det känns åtminstone inte lika akut som det har gjort under tidigare depressioner. Jag anar inga paralyserande ångestattacker eller självmordstankar i horisonten, självklart är jag dock inte säker det kan man aldrig vara med någonting här i livet, men det jag anar är en oro som håller på att äta upp mig inifrån.

Och jag anar en bitterhet och en stark känsla av ensamhet. Jag känner mig ofta ensam, det är i och för sig inget nytt, men nu är det mer påtagligt.

Emelie. Förut var hon i Jönköping. För långt bort för att kunna spontanfika eller ses flera gånger i veckan, men tillräckligt nära för att jag skulle känna hennes närvaro. Bara tre timmars bussresa bort. Det är ju ingenting egentligen. Nu där i mot...nu är hon på andra sidan jordklotet.

I ett halvår. Det finns ingen tröst där. Det är som det är.

Men det förstärker ensamheten något enormt. Faktum är att jag känner mig fruktansvärt förvirrad och frågande inför hur jag ska klara mig utan henne tre timmars bussresa bort. Och hur jag ska klara mig utan vårt smsande och våra långa telefonsamtal. Hon är ju den enda som förstår. Den enda som jag kan lita på till 100% och som alltid är där. Jag behöver aldrig förklara eller förställa mig. Hon vet. Och vi älskar varandra. Även om vi inte säger det ofta.

Och nu är hon bara inte här. Ensamheten är onekligen paralyserande.

Jag känner mig ensam i min relation. Detta reflekterar inte på något sätt negativt på honom. Han är den underbaraste, godaste och mest inspirerande människa som jag är så tacksam över att få ha i mitt liv och ha en relation med. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva.

Det här har ironiskt nog inte ens med honom och göra.

Det här är mitt problem och ingen annans. Jag känner mig ensam i vår relation just för att jag inte tycker om mig själv just nu och därför ifrågasätter allt och alla runt omkring mig. Och den onda cirkeln gör att jag är bitter och osäker och det går ut över honom. Allt blir bara en enda röra och det orsakar gräl och konflikter som skapar sår hos oss båda och avstånd emellan oss.

Och där med kommer skuldkänslorna. Och de bisarra, destruktiva tankarna om att han skulle vara lyckligare med någon annan. Någon som är friskare, helare, gladare och inte så in i helvete trasig, obalanserad och känslig.

Jag känner mig i bland som en deppig jävla emo-tonåring som ingen kan hjälpa.

Och jag kan inte begära att han ska kunna lösa det här. Som sagt, det här är mitt problem, min smärta.

Jag vet att han stöttar och vill hjälpa, men i slutändan så måste jag börja arbeta mer aktivt för att komma ut ur det här mörkret och det här destruktiva tänkandet som inte ger mig något annat än sorg och ånger.

Jag vill komma tillbaks till en plats där jag tycker om mig själv igen och kan vara min egen bästa vän som vill mig själv väl och som inte hatar eller hånar när jag gör bort mig eller inte uppnår mål som jag har satt upp för mig själv. Jag vill vara en vän till mig själv som förlåter, förstår, uppmuntrar och som har tålamod.

Jag har blivit så fruktansvärt hård mot mig själv. I bland så kommer jag på mig själv med att mobba mig själv i tanken. Det är så långt bort från det jag vill vara.

Jag kommer aldrig kunna bli av med alla mina demoner och onda tankar, så ser inte livet ut, men det sätt som jag lever mitt liv på nu...det är bara inte acceptabelt. Jag ser ju med egna ögon hur jag krackelerar och sakta men säkert omvandlas till en skugga av mitt forna jag.

Och värst av allt; jag ser hur det snart skulle kunna förstöra min relation som jag värdesätter mer än något annat.

Jag har hittat mannen i mitt liv, det här är människan som jag vill utvecklas och växa med.

Om det någonsin blir barn och ja vafan, kanske till och med äktenskap, så är det med honom. Ingen tvekan.

Jag har hittat rätt och det är det inte många som kan säga med säkerhet i min ålder. Jag är så oändligt tacksam för detta. Nu måste jag börja vårda det i stället för att dra ned det i mörkret med mig.

Min relation får inte fortsätta skadas av det här. Jag måste börja sätta upp gränser.

Mina inre strider får inte sabotera för mig och honom. Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv och jag lät det hända.

Så nu är frågan, hur ska jag vända på det här och jobba mig tillbaks till en plats i livet där jag inte låter självdestruktivitet, tvivel och negativitet styra mina ord och handlingar?

Vissa mål känns självklara. Till och börja med ska jag fokusera på följande:

- Terapi. Jag skolkar för ofta. Framför allt pga pengabrist, men jag måste påminna mig själv oftare om att det är värt det. Det är den mest värdefulla investering jag någonsin kommer göra i mitt liv.

- Promenera. Jag vet ju att jag nästan alltid mår lite bättre efter en riktigt lång promenad med bara jag och min musik, så varför inför jag det inte som en rutin? Jo, för att jag är lat.

Slut med det, från och med nu ska jag ta tre långpromenader i veckan. Och där med basta.

- Jag måste börja äta bättre. Även där känner jag skillnad när jag väl anstränger mig. Mer protein, mer grönsaker och mer vatten. Mindre socker och friterad mat!

- Meditation. Jag vet ju av egen erfarenhet att jag blir en mer balanserad och välmående människa om jag investerar i det. Ännu en gång får jag skylla på min fördömda lathet. Men där har vi en ny regel!

Från och med nu ska jag meditera varannan dag! Allt som behövs är lite tända ljus, lite Enya och en matta att sitta på. Mer än så är det ju faktiskt inte!

- Börja träffa vänner oftare. Jag har börjat märka att jag faktiskt inte gör det särskilt ofta. Inte så ofta som jag kanske skulle behöva. Det är lätt att glömma med allt jag har att tänka på, att jag faktiskt har en hel del underbara vänner och bekantskaper som jag nästan aldrig träffar. Det enda jag gör nu för tiden är att jobba, sova, äta och hänga med min pojkvän. Allt annat har blivit lagt åt sidan.

Men jag vill ändra på det. Jag vill spendera mer tid med vänner och på så sätt få skratt, samtal och samförstånd från någon annanstans än i min relation. Allt positivt i mitt liv kan inte komma från förhållandet. Det blir för mycket press på en människa.

- Börja boxas. Jag vill verkligen testa det. Jag vet inte om det är något för mig men jag vill prova. Det känns som ett så perfekt sätt att få ur sig aggressioner och frustraton. Har blivit tipsad om ett ställe vid Mosebacke.

Fortsättning följer.

- Ordna min ekonomiska situation. Det är kanske underligt, men det verkar som att den största delen av min oro och ångest bottnar i min ekonomi. Att den inte är som jag vill att den ska vara får mig att tvivla och se ned på mig själv som en misslyckad person även om jag rent logiskt vet att det inte stämmer.

Så fort jag har hittat ett till deltidsjobb, som är någorlunda roligt/intressant, eller ett helt nytt heltidsjobb, så kan jag ÄNTLIGEN börja leta efter en egen lägenhet och leva det självständiga liv som jag har strävat efter så länge.

Det är allt jag kan komma på hittills men det känns som en lovande början.

Insikten som kom till mig i natt var på många sätt hemsk, men det kändes också förvånansvärt skönt och lättande att faktiskt inse vad det är som fel. Jag är inte lycklig och där med fungerar inte mitt liv.

Mitt mål här är inte att bli en klämkäck och "perfekt" person. Dels är det helt och hållet orealistiskt men framför allt så är det inte något jag vill vara.

Jag vill som sagt bara hitta tillbaks till mig själv igen och till en tillvaro som lutar mer åt det positiva och hoppfulla än åt det mörka och destruktiva. Och jag vill vara välmående.

Jag är allt annat än välmående nu.

So here it goes, ett nytt kapitel tar sin början.