Känslostatus
Tacksamheten är enorm.
Vad känns då?
Förvirring (som alltid), undran, melankoli (svag förvisso), skiftningar mellan självkritik och övertygelsen om att det inte finns någon anledning till självkritik.
Känner glädje över att jag kommer vara ockuperad både i kväll och i morgon. Vid det här laget vet jag ju hur mycket distraktioner hjälper mig i obalanserade eller tveksamma situationer.
Hela jag är så trött, utpumpad, matt. Måste hem och duscha snart och ta en powernap. Annars kommer jag aldrig klara av att gå ut i kväll. Klockan är knappt halv fyra än så länge, så det lär jag ju hinna med utan problem.
Tänker på Annie Hall. Den har satt sig i hjärnan på mig. Så hög igenkänningsfaktor. Så mycket som känns bekant, både till det positiva och till det negativa.
Nu: Lite surfande och sen promenera mot Gärdet.
Vårregn
I kväll ska jag fortsätta med min "Operation vila ut efter flera intensiva månader av förproduktion och inspelning". Detta genom bara att ligga i soffan och läsa, slötitta på TV och lyssna på musik. Ser redan fram i mot det.
I morgon blir det viktiga samtal och på tisdag ska jag jobba på dagiset. Saknar redan ungarna och deras larverier.
Är sannerligen inne i en fransk fas när det kommer till musik. Kan inte få nog av Serge, Jane, Brigitte och Vanessa. Det är något så levnadsglatt och ändå smekande harmoniskt med deras låtar. Jag kan inte få nog.
Snackade med Youssef om nästa vecka och liten grej som jag ska göra då. Är lite trött på att vara modig nu. Kan inte någon ta första steget med mig för en gångs skull?
Ja ja, på samma gång så ger det ju en kick att våga och att vara den som tar initiativet.
Nu ska jag promenera hemmåt mot Gärdet och sen tror jag till och med att jag lyxar till det med en lång dusch!
Dagens tanke: Har så fina vänner. Visst är det viktigt att kunna umgås med sig själv och att inte vara beroende av andras acceptans och sällskap. Men ens tillvaro blir guldkantad när man har nära och kära som tror på en och framför allt får en att skratta.
Lolita go home
I går kväll satt jag på ett hustak i Gamla stan med fina Stina och hade en utsikt vars skönhet inte går att klä i ord. Stockholm påminde om en nordisk kombination av Paris, Rom och Venedig. Det var en härlig försommarkväll med allt från lite djupare samtal till ytligt skvaller.
Sen åkte jag hem och däckade hårt efter ett late night snack med mina kära cheeseballs.
Nu ska jag klä på mig och borsta tänderna och promenera bort till farmor. I kväll blir det bara lugnt tv-tittande och gott att äta. Lugn och ro efter stressiga men roliga veckor.
Har proppat mp3 spelaren full med ny musik, framför allt Serge Gainsbourg, Jane Birkin, Brigitte Bardot och Vanessa Paradis. Mest franskt med andra ord. Kommer ofta in i en fransk fas under sommaren musikaliskt sett.
Nu: Upp ur soffan.
Inga ord
Är mållös. Människan som aldrig lider på brist av ord är officiellt mållös. Det hårda arbete och den outtröttliga entusiasm som jag har fått bevittna under helgen har gett mig en lycka och en känsla av hopp som jag inte trodde vad möjlig. Och det har gett mig en tro på mig själv som regissör. Vad som än händer med mig, även om jag aldrig skulle få chansen att regissera igen, så kommer jag aldrig glömma den här upplevelsen och människorna som gjorde det hela möjligt.
Jag är så rörd. Låter väl fruktansvärt sentimentalt och blödigt, men det är sanningen. Jag kommer bära med mig minnena av denna tid för resten av mitt liv. Det har sannerligen format min syn på min potentiella plats i filmbranchen. Vilka vänner och kollegor jag har. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Våren är här. Jag är ångestfri, fylld av positiva tankar och en inre styrka. Visst är många brister kvar, vissa negativa kritiska tankar som jag riktar mot mig själv. Men dom styr mig inte längre. Jag tycker om mig själv, tror på mig själv. Tror på tanken att jag kan skapa ett bra liv åt mig själv.
I kväll var jag i Kungsträdgården och i Gamla stan med Youssef. Det var en så vacker afton, sval luft, himmelen gick i lavendelblå och ljusrosa toner, vi promenerade vid vattnet, fikade på stortorget och insåg verkligen på allvar hur otroligt vackert Stockholm faktiskt kan vara.
Doften av grönska i luften.
Att något så simpelt kan göra så mycket för själen.
Barnen var underbara i dag. Så mycket kärlek på en arbetsplats har jag aldrig fått, det är ett som är säkert. Och personalen ska vi inte ens tala om. Vilka underbara fina människor.
I morgon blir en lång dag, men det är bara bra. Måste få in pengar.
På fredag blir det kanske takhäng i Gamla Stan med en så fin Göteborska och på söndag blir det promenad med min äldsta barndomsvän.
Längtar tills Värmland i sommar. Drömmer om skogarna, träden, luften, tystnaden.
Kan inte sluta tänka på en viss någon. Undrar om du ska visa dig vara precis som alla andra män, eller ja i alla fall dom flesta, som jag har mött tidigare i mitt liv som har gett ett så fint första intryck bara för att sen riva av dig masken och avslöja din sanna karaktär som är allt annat än omtänksam och välmenande. Undrar om du ens kommer spela en roll i mitt liv, om vi kanske aldrig ens kommer ses igen? Undrar varför du, just du, har fastnat så i mina tankar? Undrar i fall du kanske, kanske, kan vara annorlunda. Kanske speciell?
Ska tvätta ansiktet och krypa ned under täcket snart. Eventuellt orkar jag lägga upp en dos med dagens bilder.
Kärlek.
Just när man började känna sig nöjd med kvällen...
Jag tar det egentligen inte personligt. Ilskan skulle vara där även om jag inte existerade. Men visst blir jag måltavlan. Och frustrationen över att vara din känslomässiga papperskorg omvandlar mig till en vidrig person som vill såra och förtrycka.
Det är inte den jag är egentligen. Jag är en god människa innerst inne. Jag hatar vad jag blir när vi väl sätter i gång.
Varför är du så arg??????????
Tacksamhet
Det ger hopp. Och inspiration.
Underbart väder, kalla vindar ja visst, men solsken är alltid en humörhöjare. Nu börjar det mörkna utomhus, Efterlyst är på, snart är det dags för en dusch och lite godis efter det.
Har ångest över pengar. Tror jag är en förnekelse lite där.
Förnekelse kan vara en fin sak.
En grej som jag snackade med underbara Sandra i går när hon och jag och Erik N och Tin var och såg Ibbe uppträda, är hur sjukt jävla skumma vi kvinnofolk kan vara.
VARFÖR ATTRAHERAS VI AV ONDA MÄN I STÄLLET FÖR SNÄLLA MÄN?
Fin dag
Vaknade relativt tidigt i jämförelse med de senaste dagarna då jag pga sjukdom har tillåtit mig själv att sova till kl två. Åt pannkakor, kollade viktiga mail, ringde lite viktiga samtal, hade lite pengaångest och så gick jag ut i solen och njöt av värmen. Efter att ha rastat Cosmo så gick jag för att träffa vår andra kameraman som jag inte har fått presentera mig för än. Vi tjattrade lite, han verkar mycket trevlig och framför allt professionell, och sen så gick jag och hälsade på farmor för en snabb lunch.
Nu är jag hemma igen. Till min stora förtjusning så tillät vädret att jag satt på balkongen i solens sken och bara blundade.
Nu så måste tråkiga men viktiga saker göras. Bla att rensa min garderob. Nästan inget är ju uppackat efter flytten och mamma är på mig hela tiden angående alla mina grejer som måste packas upp, sorteras och läggas på rätt plats. Så det ska jag tillbringa eftermiddagen till medan jag lyssnar på Serge Gainsbourg och försöker komma ihåg vad min film handlar om egentligen.
Har ju tillbringat så mycket tid åt teknik, smsande, mailskrivande och annat tjafs att jag knappt känner mig som regissören på den här filmen längre. Måste komma tillbaks till det.
Är så tacksam för att jag har fina människor i min omgivning som hjälper mig. Utan dom skulle allt falla samman.
Nu: Klädrensning.
Dagens låt:
http://www.youtube.com/watch?v=NuZklVrHspM
Dagens bilder:
Potentiell förbättring
I dag har jag kunnat röra mig, svänga runt i lägenheten utan att ryggen är böjd och utan att gå som en gammal kärring. Jag har så att säga kunnat röra mig obehindrat. Utan smärta och utan värk. Jag hostar fortfarande, snoret rinner som ett vattenfall och jag är fortfarande blek, men men...det verkar vara på väg åt rätt håll. Jag gissar att det är marathonsömnen och antibiotikan som har gjort underverk här.
I dag har jag jobbat från sängen. Så många människor som jag har smsat, ringt och mailat! Jag måste ha slagit något slags rekord. Förutom det har jag tagit en promenad runt gärdet och njutit av den friska luften, jag behövde verkligen komma ut lite, och lyssnat på lite musik. Min älskade John Hyatt som har blivit min nya idol tillsammans med Bruce, Joni och Enya. Deras musik har en sådan lugnande och terapeutisk effekt på mig.
Jag skrev en dikt i går efter att ha sett på Bright star, som var mycket bra och speciell!, och läst lite på Orlando av Virginia Woolf. Kan inte bestämma mig för om den var bra eller inte.
Pretentiös? Eller bara fin och ärlig?
Lär väl ta något år innan man kan läsa den och vara objektiv.
Nu ska jag byta om till sovkläder, lufta lite och sen krypa ned under täcket. I morgon är det kamerarep med fotografen Erik, käre Ibbe, sköna Tin och finfina Sandra.
Nu: Nattens låt
http://www.youtube.com/watch?v=QQk8g4jul98
"Steam rising from the sidewalks after an evening rain..."
Röd lampa, regn mot fönstret och Serge Gainsbourg
Men jag har ändå lyckats vara sjukt effektiv med tanke på mitt tillstånd. Tack vare dator och mobil har jag kommunicerat med ca 15 pers i dag. Klappar mig själv på axeln för det. Mamma är också sjuk nu, jag har smittat ned henne. Inte bra.
Och Emelie har mensvärk. Inga friska dagar inte. Förhoppningsvis kommer pigg hälsa med den, förhoppningsvis, annalkande sommaren.
Sagan om ringen extra material har stått på i bakgrunden och fyllt mig med lite styrka och inspiration. Vilken stress jag än känner, så måste ju dom människorna ha känt ungefär 1 miljon gånger mer.
Nu lyssnar jag på Serge Gainsbourg och får inre mentala bilder av swinging London och Paris under 60-70-talet. Jane Birkins lugg och snygga kläder, Serge med sin cigarett i mungipan, klinkandes på ett piano och med sin säregna blick.
Så vad händer i kväll då?
Jo men det är ju slutfest med gänget från Ärrad. Kommer jag va där? Neeeej. Jag kommer självklart tillbringa kvällen i sängen. Men vi har lite choklad och godis hemma i alla fall. Somnade innan jag hann kolla in Bright star, så den får det bli. Samt lite annat smått och gott. Har inte bestämt mig än ang kvällens filmval.
Men The Insider var asbra, som väntat. Men tycker dock att Michael Clayton är bättre.
Nu: Vette fan.
Fredag
Mycket trevligt. Förutom min lilla utflykt till läkaren i morse så har jag bara legat och degat i sängen och hoppats hoppats hoppats att jag kan bli frisk snart.
Det har även blivit, och jag kommer fortsätta på samma spår resten av kvällen, en hel del film.
Först såg jag en gammal klassiker; Annie Hall. Älskar den inte lika mycket som Hannah and her sisters, men självklart är den en fröjd att se. Som alltid. Så äckligt intelligent skrivet manus, så välgjord, så fruktansvärt rolig.
Några favoritcitat:
"I wouldn't want to belong to a club that would accept me as a member."
"I lurve you."
"I forgot my mantra."
"Don't talk down about masturbation. It's sex with someone I love."
Ja den är fin. Ser mycket av mig själv i både Woody Allen's och Diane Keaton's karaktärer.
Efter det så låg jag och slötittade på Kill Bill 2 och Sex and the city filmen. Nu rullar Gone in 60 seconds men skivan verkar vara repad eller nåt. Hack och ljudproblem. Aja.
Senare i kväll så blir det spännande. Ska se Insider av Michael Mann med Al Pacino och Russell Crowe i huvudrollerna. Har inte sett den på flera år men jag minns mycket väl att den höll hög kvalitet både som intelligent thriller men också som tungt drama.
Lite samma känsla som Michael Clayton och Traffic. Älskar den där genren och hur den, om det görs rätt, balanserar så snyggt mellan just att vara spännande och nervkittlande men också tragisk och berörande. På samma gång som de berör viktiga ämnen. I detta fall; Tobaksindustrin.
Sen blir det en ganska så ny film, tror den går på bio fortfarande om jag inte misstar mig, som handlar om poeten Keates. Den heter Bright Star och är regisserad av ingen mindre än Jane Campion som skapade mästerverket Pianot med Holly Hunter, Anna Paquin och Sam Neil.
Ska bli intressant.
Behöver verkligen vila och film nu för att vara i form igen inför inspelningen. Stressen började bli för mycket där ett tag. Läkaren som jag träffade i dag, som var så trevlig och fin, rekommenderade att jag försöker ta det så lugnt som möjligt nu under de kommande dagarna och bara ligger i sängen helt enkelt.
Kommer verkligen vara beroende av hjälp från andra. Tur att man har fina vänner...både nya och gamla.
Nu: Fortsätta med filmtittandet och försöka ignorera suget efter cheeseballs.
Om du bara visste...
I bland undrar jag hur jag står ut. I bland undrar jag varför du har så mycket agg mot mig. Varför just jag får ta all din skit. För att jag står dig närmast? Låt mig vara. Varför vill du peta på mig? Dela ut skuld, få mig att känna mig utpekad och skyldig. Varför är du så ivrig att sätta dit mig?
Du ser inte på mig som din dotter. Jag är en fiende. Kärleken till mig som ditt barn kommer endast fram under korta stunder och ögonblick då ölen eller vinet har gjort dig sentimental och blödigheten sipprar fram på det mest kletiga och osanna sätt.
Du är en narcisist. Ända ut i fingertopparna. Det är väl din sjukdom. Kan man skylla på det? Ja. Din barndom, din uppväxt har väl tvingat dig ned på knä och fått dig att inte ha något annat val. Du måste tänka på dig själv i första hand, för ingen annan gör det.
Du är en överlevare. Priset du har fått betala för det är att du nu inte kan se något från någon annans perspektiv. Du är intelligent, du har civilkurage, du är lojal, du är generös. Men trots detta...så är du inte kapabel till sann förståelse. Kanske med vissa vänner. Men aldrig, aldrig med mig.
Du försöker inte ens. Om jag mår dåligt så spelas jag offer. Om jag ber om en tjänst så ställer du hårda villkor. Om jag visar mig svag så är det en gyllende chans att få sätta dig på mig. Om jag är ärlig så använder du det i mot mig vid ett annat tillfälle. Vem är du?
Jag kan förstå mig på dom flesta. Men du förblir ett mysterium.
Och ändå är du den som står mig närmast.
Svart
Men efter en timme eller så, så började jag verkligen känna mig svag. Smärta i hela kroppen, svettig men ändå iskalla händer. Och så BAM! Innan jag visste ordet av det så slog det mig. Hela världen försvann, allt blev mörkt, jag såg stjärnor, kunde inte röra mig. Stina blev orolig, hämtade vatten, hennes vänner frågade hur det var fatt, jag var inte ens kapabel att svara.
Stina kommer tillbaks med vatten, jag dricker, det gör ingen skillnad. Jag måste hem.Det är det enda jag kan tänka. Allt snurrar, yrseln är överväldigande. Smärtan i huvudet känns som järn som skär in i min hjärna. Stina säger att hon åker med mig i tunnelbanan, ser till att jag kommer hem. Vi reser oss upp. Det sista jag minns är att det tar ca 5 min för mig bara att gripa tag i min väska. Allt händer i slow motion. Jag reser mig upp och försöker ta på mig min luva. Känner att min nacke är dyngsur av svett.
Sen blev allt svart.
Vaknar av att jag ligger ned på ett hårt och smutsigt golv. Rött ljus från strålkastare, en främling som lutar sig över mig och frågar hur mycket jag har druckit. Jag vet plötsligt inte var jag är någonstans. Försöker få främlingen att förstå att jag har bara druckit en öl. Jag är absolut inte full. Det var jag ju inte heller. Spiknykter som fan var jag ju.
Stina hjälper mig upp. "Jag vill bara hem" hör jag mig själv säga. Svetten rinner, allt är svart.
På något sätt tar vi oss ut på gatan. Stina är orolig. Säger att mitt ansikte hade gått från normalt till kritvitt på loppet av några sekunder alldeles innan jag svimmade. Min tunga gör ont då jag bet mig i den i fallet ned mot golvet.
Stina åker med mig till Gärdet. Jag ringer mamma. Hon låg och sov. Fattar inte allvaret i situationen. Fanns inget stöd att hämta där. Alla på tunnelbanan tror att jag är full. Jag skäms. Vill skrika att jag är inte full! Men det skulle ju bara få mig att verka ännu mer pinsam. Jag lyckas ta mig hem. Mamma ligger och sover. Jag kastar av mig alla kläder och kryper ned i sängen. Börjat gråta okontrollerat pga shocken och smärtan i hela kroppen.
När mamma hör min gråt så fattar hon äntligen. Hon kommer genast upp, tröstar, smeker min ömma rygg, ställer fram vatten och en hink i fall jag kommer spy. Illamåendet river i magen på mig. Händerna iskalla, kroppen kokhet. Svetten rinner fortfarande.
Sen däckar jag.
Vaknar av att fotografen på min kompis kortfilm ringer och säger att b-fotot och c-fotot har hoppat av och att det vore bra om jag kanske kunde ställa upp i morgon.
Häller i mig kaffe.
Fattar ingenting.
