Walking and Words

Jag vill inte veta hur Rebeccas, eller va fan hon nu hette, snygga sommaroutfits ser ut. Jag är inte intresserad av någons "dagens". Jag bryr mig inte om någon brud som gjort sig känd genom sitt fördelaktiga utseende, ska klippa lugg eller inte. Var är alla snygga tjejer med hjärnor!? Fördomar om att alla intelligenta kvinnor har pottfrilla och glasögon måste motbevisas! Inte för att det spelar någon roll egentligen. Huvudsaken är ju att det finns smarta människor i huvud taget. Men jag blir lite trött.

Jag blir inspirerad av många människor i min omgivning just nu. Jag blir inspirerad av J pga av hans godhet och hans konstanta entusiasm. Och hans lojalitet. Jag inspireras av I och hans kämparanda och hans förmåga att sikta mot toppen och inte ge sig. Jag inspireras av dom fina människor som hör av sig och vill hjälpa till gratis för att få någons vision att bli verklighet.

Jag inspireras av mitt nyfunna mod. Det har väl legat där och gnagt någonstans inom mig och velat komma ut, men tiden var inte inne förrän nu. Nu måste man känna att man lever helt plötsligt. Annars har dagen been to waste.

Jag ser fram i mot i morgon. Ska träffa min fotograf. Hoppas att vi klickar.

Tänker på Virginia Woolf. Tänker på Sylvia Plath. Tänker på krig. Tänker på dokumentären jag såg i går om kameleonter. Hur en hona kämpade dag och natt för att gräva en underjordisk gång åt sina ägg så att inga rovdjur skulle komma åt dom. Hennes ena tass blev sårad och svullen. Hon fortsatte ändå.
Hon lyckades.

Men, någon dag senare eller så, gick hon lite vilse. Då kameleonter inte är bekanta med begreppet "väg" och hur farligt där kan vara, så irrade hon ut på just en sådan. En bil kommer farandes. Hon blir överkörd.
Kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck. De runda ögonen, paralyserade av shock, kroppen till hälften mosad.
Hennes liv fick inget värdigt slut.

Men...Men...hennes ägg kläcktes. Hennes ungar började utforska världen med nyvakna, nyfikna ögon.
Nya liv hade påbörjats.

Men dom kommer aldrig få veta hur deras mor kämpade för deras trygghet och överlevnad.

På alla sätt och vis. Är fylld av kreativitet, fylld av kärlek, fylld av möjligheter känns det som. Vädret reflekterar verkligen min sinnesstämning med sina milda soltstrålar. Känner mig välsignad att jag har så fina människor i mitt liv som tror på mig. Det gör mig rörd till tårar. Det finns inget vackrare än när människor investerar i dig. Känslomässigt, tidsmässigt, praktiskt. Det är vad livet handlar om. Jag lär se tillbaks på det här när jag är äldre, och  även om allt gick åt helvete på ett eller annat sätt så lär jag le och känna värme inombords. Män och kvinnor, i olika åldrar, från olika bakgrunder, från olika platser i livet...alla är de där för mig med sin lojalitet och sin värme.

Nej, jag har inte rökt på. Men i dag är bara en sån dag helt enkelt. Jag känner mig så hel i min kropp, hel i mitt sinne. Tisdagen den 20 April. Ska minnas den här dagen.

Nu lär jag väl bli överkörd till kvällen.

Ramlade med cykeln. Det är en cykel som är byggd för det motsatta könet. Behöver jag säga mer? My private parts are fucking broken. Jag kan knappt gå. I kidd you not. Jag svimmade nästan av smärtan och det har inte slutat göra ont än trots att det har gått en timme. Är lite rädd. Tänk om jag är steril nu? Eller har förlorat förmågan att få en orgasm. Det sistnämnda oroar mig i synnerlighet. Någon som vill blåsa?

Nej usch. Inte kul alls.

Har kollat på film i dag samt gjort mina ryggövningar. Var sjukt skönt faktiskt. Lite pulshöjande också. Min kropp är ju inte direkt i toppform. Ska kanske ut i kväll med arg svart man och ev en skön göteborgsbrud. Men ingen alkohol. Bara lugnt och fint för mig. Ho ho ja ja.

Har inget av värde att skriva. Har ont i fittan helt enkelt.

Hej svej.

Så gammal är man nu. Känner ingen direkt skillnad. Ålder är ju trots allt inget annat än en siffra. Nå ja. I går kväll var helt crazy bananas. En av de mest bisarra kvällarna EVER. Jag hade skitkul i slutändan och har ont i magen i dag av allt skrattande och det är ju det som räknas.
Kvällen började på Marie Laveau. Jag och Emelie var först och tog varsin shandy i baren. Sen kom Youssef och jag fick en underbart fin skrivbok som han visste att jag ville ha. Älskar den killen. Sen kom Sandra, Erik, Yohanna och Sanni. Redan då började vi märka att vår servitör var av en lite underlig och stressad natur. Han hade inte koll på läget helt enkelt och virrade runt och var allmänt konstig och otrevlig. Lite mano.

Vi försökte ignorera. Sen kom Max, Micaela, Felix och Jonas. Men alldeles innan dom kom så stötte vi på kvällens första bisarra ögonblick. Servitören kommer fram och skäller bokstavligt talat ut oss. Eller ja, han skällde ut mig då det var jag som hade bokat bordet. Anledningen? Att vi inte alla kom samtidigt och att alla inte ville beställa en trerättersmiddag var. Vi blev alla så shockade av detta oväntade påhopp att vi knappt svarade.

Sen kommer han fram 5 min senare och ber mig om ursäkt. Men skadan var redan gjord. Vilken moodkiller! Och på ens födelsedag dess utom! Som tur är så har jag världens underbaraste finaste vänner och vi hade astrevligt ändå. Jag fick ett presentkort av Sandra till någon butik av en erotisk natur, haha, och ett taxi rabattkort av Jonas. Good stuff.

Vid halv tolv så begav vi oss till tunnelbanan och nu kommer kvällens bisarra händelse nr 2; Tunnelbane shaffisen sparkar Sandra i ryggen (!!!!!!!!!) när hon springer in i vagnen. Varför han gjorde detta vet vi fortfarande inte och när vi alla ser shockat på honom och Sandra frågar vad det är han håller på med, så ser han på henne med vanvett i blicken och skriker: "Dra åt helvete!" och försvinner tillbaks in i sin lilla hytt. Ännu en gång så blev shocken så stor att vi inte ens visste vad vi skulle säga. "Why are people hating us?" Frågar jag rakt ut, var på en förtorkad jävla kärring som sitter alldeles i närheten av oss svarar: "Ja, ni är ju väldigt högljudda!"  Och skäller sen ut oss efter noter för att vi stör henne. !!!!!!!!!

Men då kom dom mest klockrena kommentararna någonsin från bögarna i sällskapet. Max säger med dryg röst: "Det här är Stockholm baby. Flytta till Småland." Och Youssef yttrar sig också: "Dom säger att jävulen bär Prada, men i dag kör hon tydligen på second hand."  Asgarven ville aldrig sluta.

Sen kom vi till Berns i alla fall där det var ganska så tomt men det sket vi i. Efter några drinkar så blev det fuldans på ett dött dansgolv till skum house techno. Det var framför allt jag, Emelie, Youssef, Max, Micaela och Felix som körde. Fan, va jag älskar dom människorna. Och så kom Stina som jag inte har träffat på aaaaaslänge och det var sannerligen en trevlig överraskning.

Sen gick dom flesta hem runt 2 men jag, Emelie, Stina och Jonas drog till Spy bar där jag tydligen var otrevlig mot vakterna och mot Ibbe som var sjuuuukt full. Jag har knappt något minne av det men till Ibbe: Förlåt.
Till vakterna: You probably deserved it.

Så vi drog till Solidaritet i stället. Där drack vi och snackade och hade det allmänt trevligt till 4-tiden då vi drog hem. Oj, va förfriskad jag var. Men inte på ett jobbigt sätt. Ingen spya eller dåligt uppförande. Bara undebart lullig. Vi somnade med en gång när vi kom hem och i dag så åkte Emelie tillbaks till Jönköping. HATAR avsked. Vill att hon ska bo här!!!!

Nu ska jag bort till Östermalmsgatan och packa. Yey.

Jaja. Jag har världens underbaraste, roligaste, smartaste, snyggaste vänner i alla fall och det är verkligen GULD VÄRT.

Nu: Bussen

Vaknar av att mamma står vid fönstret och skrattar åt hur arg jag kommer bli när jag ser vilket väder det är ute. Snö på taken. Hade vi inte gått vidare från det där nu? Hm? Är det inte April? Vårens månad?
Kanske har jag missat något.
Sen blev det gräl. Jag var yr och konstig och mamma var morgonsur och vidrig. Resultat: Gräl. Surhet och aggressioner som vibrerade i luften. Som två hormonstinna tonåringar. Men ofta känner jag att jag är banne mig mer vuxen och mogen än vad den människan är. 46 år är hon. Och ändå, argument som är så pubertala att man blir mållös.

Så gick jag rakt in i en gammal bekant. Skumt möte. Pinsamma tystnader. Vilket var konstigt med tanke på att jag brukar vara ganska så bra på att indvika just sådana. Men så hade vi ju också en ganska bisarr relation när det begav sig. Går inte att förneka.

Slaskvädret a la Sovjetunionen drog ned mitt humör något. I går var jag ju jätteglad. Men inte så jävla uppåt just nu. Vill inte bo med någon annan. Eller jo, det kan jag tänka mig. Så länge det finns lite mer space. Att bo i den här jävla bunkern med en människa som hon...det är en prövning alltså. Shit, vilket prövning. Jag blir den värsta versionen av mig själv. Så som jag aldrig blir med andra människor.

Försöker fortfarande få tag på Emelie men ingen svarar. Börjar bli lite lite orolig.

Aja, ska trösta mig själv med att gå och handla lite ätbart snart.

Nu: Bruce

Tänker inte nämna några specifika ord eller termer. Vill inte ta risken. Men jag måste få ur mig frustrationen. Vad ska man göra? Man vill kanske inte nödvändigtvis starta en seriös relation och vara bunden, men man vill absolut inte vara någons kk heller. Been there, done that. No no.
Jag har aldrig haft ett one night stand. Känner mig inte intresserad av tanken att ha sex med någon som jag inte känner. Va fan vet jag om den människan? Kan ju vara helt sjuk i huvet. Kanske har han flickvän, kanske har han HIV, kanske är han en sverigedemokrat. What do I know?

Men vad gör man då? Blir det enda kvarstående alternativet en mr Rabbit? Ser ut som det. Ja. Ser ut som det.

Känner att jag kanske börjar närma mig att ge upp hoppet. Visst, självklart finns det fina män där ute. Goda, lojala, smarta och fina grabbar. Jag förnekar inte det. Men att få träffa en av dom och att ha turen att en av dom råkar känna samma sak för mig som jag gör för denna teoretiska honom...det är en annan historia.

Har insett btw att jag förmodligen är bisexuell. Men inte fan mår jag bättre av det.
"Fler välmöjligheter." Ha! Bite me.

Känner mig asflummig. På ett bra sätt alltså. Känner mig i kontakt med allt runt omkring mig på ett skönt och avslappnande sätt. Känns som att bra grejer lay ahead. Paranoian inom mig väser: "Du vet vad detta innebär...så fort du mår bra och känner hopp så betyder det att helvetet kommer braka loss precis när som helst."
Men jag väljer att inte lyssna till den rösten. Trots att den tyvärr brukar ha rätt.
Jag tänker bara njuta av styrkan jag känner.

Och hur mycket jag ser fram i mot saker och ting. Filminspelningar, samarbeten, resor till Paris, Spanien, Indien, Japan...Värmland i sommar. Jag längtar så mycket efter tystnaden. Att bara vandra runt i skogen ensam tillsammans med träden, fåglarna, luften, ljuset, ensamheten. Jag ska skriva, lyssna på Barber och bada med fina Jackie. Inte snacka i telefon, inte surfa på internet.

I morgon ska jag arbeta på mitt bildmanus. Promenad med Luna. Kanske djurgården, hoppas på fint väder. Såg en viss någon på TV. Känslor svallade upp, minnen kom rusande tillbaka, det sög liksom till i magen. Mamma satt brevid mig så jag kunde inte låta mig själv reagera till fullo. Fick kontrollera mig själv. Lider inte, känner mig inte ledsen, inga negativa känslor alls faktiskt. Snarare glädje och tacksamhet. Tacksamhet över vad jag lärde mig tack vare den här människan. Hur mina värderingar förändrades till det bättre. Både när det gäller andra och när det gäller mig själv.

Sartre sa "Helvetet är andra människor." Sant. Men på samma gång så är ren lycka just "andra människor." Vi är verkligen kapabla till att krossa varandra totalt och vi är precis lika kapabla att lyfta varandra högre upp än vad vi någonsin kunnat föreställa oss.

Nu luktar datorn bränt här.

Nå ja.

Kärlek.

Solen skiner ute. Jag behövde ingen varmtröja, ingen halsduk, inga långkallingar. Lycka. I morgon lär väl snön ösa ned och himmelen har återvänt till den bajsgråa nyansen som vi alla know so well. Men i dag är det sol. Vilken humörhöjare. Har just varit och fikat med en gammal vän samt hämtat Luna. Hon ligger och tar en nap här brevid mig nu. Hon ska sova med mig i natt. Mysigt.

Boondock var helt ok. Alltså det är ju en b-film, första filmen likaså. Men det är välgjorda och underhållande b-filmer. Uppföljaren följde liksom samma spår som första fast med lite snyggare foto, lite mer kameratricks och stilporr.
Är så sjukt kåt på dom två huvudpersonerna. The Saints. Speciellt han som spelas av Norman Reedus. Fuck a duck vad den mannen är sexig. Han har en unge med Helena Christensen förresten. Mycket viktig information.

Jag gillade Julie Benz karaktär, Eunice Bloom. Skön Texas agent med huvet på skaft, skön och otippad ersättare för Willem Defoe som man trodde var oersättlig. Jo, men va fan jag skrattade och jag följde handlingen med spänning. Det gjorde jag. Min favoritgrej var samma som med ettan, scener när grabbarna släpper allvaret och dödandet för en stund och bara festar och dricker whisky och blir sjukt fulla och asgarvar som fjortisar åt varandras lama skämt. Finner mig själv skrattandes som en stucken gris och av någon anledning så får det mig att önska så in i helvete att jag var irländare själv. Dom verkar vara ett så skönt folk. Och dom kan hold their liquor. Det kan inte jag.

Sen så kollade jag lite på Mitt hjärtas förlorade slag. Klockren film. Och så återbesökte jag en gammal klassiker; The Ice Storm av min filmgud Ang Lee. Fan va bra den är.
Efter det stängde jag av TV-helvetet och läste lite på Änglar och Demoner. Fick ett sånt sug av att få mentala bilder av Rom och vatikanstaten och då finns det ju inget bättre än den boken.

Har försökt få tag på Emelie men hyndan svarar inte. Ska nog dra hem snart och läsa lite mer. Ingen utgång i kväll tror jag. Nej. Ska läsa.

Nu: Ta det jäääävligt lugnt.

Har planerat att se den sjukt länge nu. Men andra saker har dykt upp under veckan och det har helt enkelt inte blivit av. Mamma såg den tydligen när jag inte var hemma och hon tyckte den var så där. Får se om jag håller med henne. Ska köpa cheeseballs. Oj vad jag ska köpa cheeseballs. Oooh maaaama...
I helgen kanske man får se lite Emelie vilket sannerligen inte är fy skam och så ska jag ta hand om Luna.
Gör mitt bästa för att sitta rakt och ha fin korrekt hållning. Axlarna ned, huvud upp, rak i ryggen.

Låg och såg på ett av mina all time favourite tv program i går efter att jag kom hem från en ölrunda vid Mariatorget. Law and order special victims unit. Älskar ju det programmet. Det handlade om ett gäng populära tjejer på en skola och hur tre av dom mördade den fjärde för pga pojkvänrelaterade själ. Deras sätt att säga "Don't mess a girlfriends boyfriend." Så hon blev nedhuggen med en nagelsax och bränd med cigaretter och sen stoppad i bakluckan på en bil.

Det handlade även om en tjej i samma skola som var grovt överviktig och som hela sitt liv blivit mobbad av denna tjejgrupp och framför allt av hon som blev mördad. Detta fick mig att se tillbaks på min skolgång. Inte för att något i denna klass hände mig eller någon jag kände, thank god, men jag började fundera kring hur fruktansvärt elaka tjejer kan vara mot varandra. Speciellt i grundskolan och gymnasiet. Killar är kapabla till precis lika vidriga ting men det är något speciellt med hur vi tjejer behandlar varann. Jag minns så väl utfrysningen, mobbingen. Jag var ingen ängel, även jag behandlade flera andra riktigt jävla dåligt. Vilket jag har enorma skuldkänslor över i dag.

Det snackas ju en hel del om att tjejer borde hålla ihop mer. Så som killar har en tendens att göra helt naturligt. Bros before hos mentaliteten. Jag tycker faktiskt inte att vi brudar är lika bra på det. Jag har minst två långvariga seriösa vänskaper bakom mig som gick i kras enbart pga ett en kille kom in i bilden. Helt idiotiskt. Så meningslöst. Hur mycket värderar vi tjejkompisar varandra egentligen?
Jag vet ju att när det kommer till mina närmsta vänner, som råkar vara just kvinnofolk, så finns det ingen jävla man i världen som på allvar skulle kunna få mig att lägga locket på någon av dom vänskaperna som är limmet vilket håller samman min tillvaro.

Visst skulle det kunna uppstå komplicerade situationer och det kan bli besvärligt. Om man blir kär tex så kan det vara sjukt svårt att bara skaka av sig det. Att ställas inför ett val som "vänskap eller kärlek" är orättvist och borde inte hända någon, men det gör det. Och jag är inte så säker på om alla brudar där ute skulle fatta samma beslut som jag. Nu generaliserar jag självklart något enormt. Vad vet jag, kanske har jag åt helvete fel. Men det är lite som den här grejen med att en kvinna blir mer rasande på "the other woman" som hennes pojkvän/man har haft ihop det med än mannen i fråga.

Vi är så kvicka att med att döma och förkasta varandra men med män så tycker jag vi har en tendens att försöka förlåta och förstå på ett helt annat sätt.
Kanske bara min erfarenhet...I don't know.

Aja, nu vandrar tankarna i väg här. Slutkontentan är väl att lojalitet och solidaritet är underskattade grejer i vår lilla värld. Jag jag jag tänkandet som sakta men säkert håller på att ta över jorden runt är oroande. Hippieflummare som jag är tycker jag att lite mer peace love and understanding är något vi är i stort behov av.

Just saying.

Nu: Handla cheeseballs och sen Boondock saints 2

Har fått en förfrågan att gå ut i kväll. Låter sjukt lockande, är suger på shandy och gott sällskap. Plus att jag skulle kunna gå ut i researchsyfte då jag gärna vill ta reda på hur Olssons skor är på en torsdag. Ska ju kanske dra dit ett gäng på min födelsedag som är just på en torsdag. Men jag har bara varit där på en fredag och det är ju fan alltid röj på en fredag.
Det enda motargumentet som får mig att tveka är ju som alltid pengafrågan. Men va fan, om jag bara tar en shandy så är det ju lugnt.

Var hos kiropraktorn i dag igen. God damn, den mannen har magiska händer alltså. Han har gjort underverk på bara två sessioner. Men jag måste ändå börja träna så klart. Och han rekommenderade en personlig tränare. Hua. Var ska dessa pengar komma i från?

Ja ja. Hälsa först som man säger.

Nu: Apoteket

Var ute i går med fina Sanni. Stand up show på söder. Sjukt roliga komiker förutom den sista som insisterade på att driva med våldtäkter och HIV på ett sätt som helt enkelt inte kittlade mina skrattmuskler det minsta. Han noterade att jag och Sanni inte skrattade, vi stod längst fram, och påpekade att vi såg sura ut "men vi ska vara tacksamma att vi kom in med våra falskleg." Hahah. Var ju uppenbarligen menat som någon slags förolämpande pik men jag lyste upp på en gång och tänkte: Omg! Han tror att jag är minderårig! Kanske ser jag inte så gammal och förtorkad ut som jag har fått för mig!

Drack två bärs, blev berusad. Berättade för Sanni om min underliga men positiva upplevelse hos kiropraktorn samma dag. Ska dit igen i morgon. Kim, som han heter, menade att det var nödvändigt. Min rygg är ju trots allt lika fucked up som en 85-årig kärring som har jobbat hukad på en fabrik hela livet. Han knäckte och sträckte och hade sig. En massa jävla läten kom fram som var lite smått obehagliga men skönt var det ändå. Jag har tydligen låsningar i nedre ryggen som kanske aldrig kommer gå bort för att dom sitter så hårt. Och så har jag en inflammerad muskel som jag måste träna bort. Samt rekordmånga knutar och andra låsningar i övre ryggen och i axlarna samt i nacken. Och min ryggrad är sned. Så alla som tror att jag har gått omkring och klagat på ingenting...In your face!

Min rygg är officiellt handikappad. Och nu måste jag alltså börja träna säger han. Och jag vet att jag måste lyda. Jesus christ. Ja ja. Det är bara att köra. Han var astrevlig. Och professionell. Och rolig. Synd bara att jag inte var förberedd på att man skulle klä av sig. Var fruktansvärt pinsamt att ligga där utan behå, nej jag hade ingen behå på mig den dagen, och med mammas gamla trosor som sticker upp ur jeanslinningen och försöka se avslappnad ut. Det är tur att man är jäääävligt duktig på att skratta åt sig själv. Men Emelie, om du hade varit där...
Asså du hade seriöst skitit på dig av skratt. Alla bisarra vinklar man skulle ligga i, lemmar som det skulle dras och ryckas i. Fan, det borde ha filmats.

Nå ja. I dag är jag förkyld och rosslig och trög och seg. Vacker dimma ligger över nakna träd längs alleérna. Inte så farligt kallt. Längtar något fruktansvärt efter att nästa vecka ska börja. Känns som att det ligger good things ahead. Knock on wood.
Insåg i dag hur oerhört välsignad jag är som mår bra nu. Att en sjukdom dominerade mitt liv under så många år, förpestade min barndom som jag aldrig kommer få tillbaka, drog ned mina tonår i ett bottenlöst mörker och även sabbade dom första åren i mitt liv som ung vuxen kvinna.

Men nu, så mår jag bra. Tack vare det ovärderliga stödet jag har fått från vackra lojala vänner och tack vare att jag äntligen äntligen sökte professionell hjälp så mår jag fan och mig bra. Bättre än jag någonsin gjort. Det finns en stabilitet i mig nu som är helt ny och främmande men så väntad och välkommen.
Nu är jag äntligen den människa som det är meningen att jag ska vara.

Nu börjar livet.

Mysig dag som följd efter en mysig kväll. I går så såg jag på Sagan om ringen och åt mig mätt på cheeseballs. Somnade som en stock runt 12. Duktigt av mig. Och i dag så har jag chillat framför Kill Bill med mamma och lyckades ändra på hennes fördomsfulla ogillande av en film som hon inte ens hade sett. Jag kan säga att det gick från milt hat till entusiastisk besatthet. Jag fick en smärre utskällning vid filmens slut då jag fick avslöja att jag ej har Kill Bill volume 2 i min ägo.

Sen klädde jag på mig och gjorde mig mänsklig för en fika på stan med världens underbaraste Youssef som jag tycker så mycket mycket om.
Hade ett långt samtal med Emelie i går också. Var välbehövligt.
Nu är jag hemma hos farmor med familjen och vi ska fira Jackies födelsedag som var för en vecka sen. Hargryta för dom äldre, sushi för mig och syster.

I kväll blir det film. Doubt med Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman (älskar den mannen) samt en mycket efterlängtad rulle...nämligen Boondock saints 2. Upptäckte ettan typ 10 år efter att alla andra gjorde det och jag blev såld med en gång! Så nu ska uppföljaren avsmakas. Ska bli spännande. Vore en besvikelse om den inte var bra. Billy Connolly är ju med! Älskar älskar Billy. Geni. Helt enkelt ett geni.

Har cheeseballs kvar också...och godis. Livet kan vara så fint ändå.

Nu: Sushi!

Wow. Kanske blev jag så positivt överraskad för att jag inte hade så höga förväntningar till att börja med. Eller så är det bara helt enkelt jävligt bra film. Grundstoryn är ju ganska tacksam. Den är klassisk. Tidlös. Med filosofiska och sagolika undertoner. Men också med en vuxen tragikomisk skärpa som många barn förmodligen inte förstår sig på men som kommer klarna för dom när de blir äldre.

Det som jag själv tyckte var lite lite läskigt med Alice i underlandet när jag var barn, är det jag nu tycker mest om med historien.
Jag var en aning nervös att filmen skulle falla platt av följande orsaker:

- Att karaktären Alice, som allt hänger på, inte längre är ett barn i Tim Burtons tolkning, utan nu en 20-årig kvinna som måste välja mellan ett självständigt liv med egna val eller att bli en rik lords fru och spendera sina dagar på en vacker men förmodligen hopplöst tråkig herrgård.

- Att det är mycket som är gjort med hjälp av datorer. Don't get me wrong. Jag älskar ju specialeffekter, när dom är subtila och välgjorda, och jag älskar 3D, men i bland kan det gå till grotesk överdrift och ta över hela filmen på ett allt annat än positivt sätt. Se på Narnia, prins av Caspian t ex. Oj oj. Där blev det ju bara fel helt enkelt.
Vad som från början är en vacker och originell saga blev något slags mastodont actionäventyr med Hollywood splattered all over it. Pinsamt.

- Att Burton skulle tappa bort sig i sina egna bisarra fantasier och tappa bort gnistan och de intressanta poängerna i vad som är historien om Alice och hennes underliga äventyr. Jag älskar Tim Burton. Men det kommer dröja länge innan jag glömmer fiaskot Kalle och chokladfabriken. Haven't forgiven or forgotten yet.

Men i alla fall...jag hade inget att oroa mig för. Visst fanns det små grejer här och där som jag skulle ha gjort annorlunda, men allt som allt...det var en bra film som jag mer än gärna ser om igen. I såna fall på bio. Detta är sannerligen en biofilm. Och 3D fucking rules. Älskar det.

Och ja Emelie, Helena Bonham Carter var fantastisk. As always. Den kvinnan sviker fan aldrig. Tänk om det fanns mer skådespelerskor som henne. Intressant, intelligent, orädd, unik.
Johnny Depp var ju självklart både genialiskt rolig och ändå berörande på samma gång, Mia Wasikowska som Alice tyckte jag var lite småtrist till en början men she grew on me.
Anne Hathaway var klockren som den vita drottningen med sina hippieideal och magiska brygder. Gillar Anne. Hon har något. Ända sen Brokeback så är hon med på min lista över mest otippade favvotalanger bland unga kvinnliga skådisar där ute.

Att se Vicky Pollard (Little Britain) i två feta manliga versioner var också a treat!

I övrigt kan jag meddela att eftermiddagen och kvällen var underbar. Jag och lillasyster gick till antikshopen där hon fick ett fint halsband i födelsedagspresent och sen blev det donken och Sturegallerian för fika. Och så filmen efter det. Har verkligen världens finaste lillasyster. Så säger väl alla som har en, men skillnaden är att jag faktiskt har VÄRLDENS FINASTE LILLASYSTER. Det ni. Suck on that!

Nu: Gå ut med vovven snart och sen mot Gärdet.

Alice i underlandet med världens sötaste, klokaste, godaste lillasyster! 3D baaaabey. Yep. That's right.

Älskar Tim Burton, älskar Johnny Depp, älskar Helena Bonham Carter. Ska krävas mycket för att det här ska bli fel.

Och så blir det Yohanna också! Som sagt, oddsen är för denna torsdag.

Kärlek!

Bra dag hittills. Lyssnar på Bruce som sjunger om en Lonesome day. Älskar fan den gubben. Älskar. Har funderat lite på det på sistone. Min oförklarliga attraktion till amerikansk country/pop/rock som har växt fram under dom senaste två-tre åren. Kanske har det lite med Brokeback att göra, kanske kommer det från alla myskvällar och mysmornar i London med Colin och Devils and Dust skivan spelandes på högsta volym i högtalarna.
Kanske härstammar det i från dagarna på Max landställe när vi var ett par småglin som älskade den amerikanska landsbygdskänslan som fanns där ute på den gammeldagsa sjötomten med modern inredning och teknologi.

Jag associerar det med trygghet. Jag ser framför mig någon som Bruce i sin slitna gamla jeansskjorta och ett par trasiga cowboyboots med lera och granbarr på sulorna, med en gitarr i famnen där han sitter på sin veranda och sjunger lågmält ut i den friska skogsluften. Vattnet ligger alldeles i närheten, range rovern likaså. En lirare till golden retriever ligger brevid och gnager på ett ben. Eller kanske skulle det va en shäfer.

Två låtar som också ger mig den där underbara känslan är Big Love och Feels like rain med John Hyatt och Ry Cooder. Det går inte att beskriva känslan av lycka och trygghet jag känner när jag hör dom låtarna.
Ha ha, samtidigt kan jag inte låta bli att undra...hur kan det komma sig att en svennebrud som jag känner ett så starkt band till dessa ranchgubbar borta i USA som lirar visor om Amerika, patriotism och gubbkärlek?
I don't know. Men så är det.

I morgon ska jag träffa fiiiina Yohanna och på fredag Micaela som jag inte har sett på alldeles för länge.
I går: Uppmuntrande och upplyftande känslor.

Nu: Kirra grejer.

Vilken film alltså. Såg den i går. Så inspirerande. Hade en instinktiv känsla inom mig som sa att den skulle göra intryck. Det är trots allt samma skapare som ligger bakom Nightmare before christmas och det säger väl allt man behöver veta. Men den här var inte lika komisk och crazy bananas. Den hade allvarligare undertoner som verkligen fick mig att bli totalt hypnotiserad av den underbart bisarra och fantasifulla handlingen. Inte kändes det som en barnfilm inte. Jag såg om den med mamma i går och hon fick seriöst gömma sig bakom en kudde för att hon tyckte att den var så läskig.

Jag fick en massa ideér. Jag blir alltid så inspirerad av det temat. Barndom, missnöjen, drömmar, relationen man har med dom vuxna sin omgivning, i synnerlighet sina föräldrar, relationer man har med andra barn och med djur. Relationen man har med sina fantasier om hur livet skulle kunna vara om det var så mycket bättre.
Känner ofta av dom tankebanorna när jag ser Eternal sunshine of the spoless mind också. Fan, den filmen...
En av dom bästa som någonsin gjorts. Jag vet inte varför, men varje gång jag ser den så känner jag mig lite mindre ensam och lite mer hel.

Kollade in lite Kill Bill i går också. Gammal klassiker. Förstår inte varför så många verkar ha något i mot den filmen. Den är ju fan perfektion! Allt från dialogen till de helt fantastiska kampsport sekvenserna som får mig att tappa andan varje gång. Och skådespeleriet...Tarantino måste göra något speciellt med sina skådisar varje gång, för de levererar på ett sätt som de nästan aldrig gör i vanliga fall. Uma Thurman är ju alltid bra, men aldrig så bra som hon är i en Tarantinorulle.

Jag bara älskar att hon spelar denna hämnare med ett uppdrag utan att reducera henne till en snygg blond brud som kicks ass. Hon tar en helt annan mycket mer mänsklig och intressant riktning i sin rolltolkning. The Bride blir en riktig människa med en enorm sorg som tar uttryck genom brutalt men stilrent våld och villkorslöst hat. Men allt detta bottnar egentligen i den starka kärleken till hennes döda barn och viljan att straffa dom som tog hennes dotter i från henne. Det är faktiskt en ganska vacker historia när man tänker efter.

Träffade underbara Emelie S i går. Hon kommer vara vår scenograf på filmen och det gör mig mycket glad. Positiv, öppen, rolig och förstående tjej som jag ser fram i mot att lära känna mera.
Och nu är det inte så lång tid kvar tills min underbara Jönköping Emelie kommer till storstaden!
Som jag längtar!

Och så ska man fylla 23 också ja. A, det blir ju en ursäkt att supa ned sig i alla fall. Ett bra sätt att förtränga den totalt obefogade åldersnojan.

I dag ska jag läsa min kära väns nyutgivna bok som författaren själv var ödmjuk nog att komma levererandes med i går helt otippat på söndagskvällen. Mer fin och generös människa får man nog leta efter.
Träffar honom alldeles för sällan, men när han dör (hoppas det inte blir allt för snart) så vet jag att jag kommer sörja något enormt. Han är ett original. The best kind.

Läste två kapitel ur boken i morse. Utan att överdriva; Helt fantastisk. Ska skynda mig hem snart och läsa mera.
I speglarnas sal heter den. Författare: Sten Espmark.
Är så stolt över honom. I boken som han gav mig skrev han: Till min författarkollega Isabella.
Då kom det allt en liten tår.

Nu: Lite mer surfande, sen mot Gärdet.

Shit, vilken kväll det blev i går då! Är nog fortfarande lite lite berusad. Jag och Sanni började röjandet på söder i en lite mildare form med öl och snack på Pet sound bar. Trevlig stämning och mycket fint sällskap! Sen ringde kusinen och meddelade att dom befann sig på Olssons video och att vi borde förflytta oss snarast dit.
Vi drack upp våra bärs och lydde order.

Väl där så hade vi så sjukt jävla kul. Wille och hans polare är så sköna killar alltså. Efter att ha druckit lite mer och blivit ganska så runda under fötterna så vände vi skutan mot dansgolvet. Eller ja, en tom fläck nära baren där vi ställde oss och körde allt från Afrika inspirerade ritualdanser till den alltid lika klassiska Roboten. Efter en shot så eskalerade dansen till oanade höjder.

Innan vi visste ordet av det så var klockan tre och det var dags att bege sig till vår stora besvikelse. Väl utanför stället så satte vi oss ned för en välbehövd cigg, inte bra jag vet, och fick sällskap av två män i 50-årsåldern som vi försjönk in i en intensiv konversation med. Den ena hade en lång hästsvans, getskägg, rutig skjorta i skrikiga färger samt lite piercingar här och där.

Den andra hade ett mer alldagligt utseende men var snabb med att informera om att han ägde en skobutikskedja vid namn Mixage. Vi gjorde alla vårt bästa att se imponerade och engagerade ut då han berättade detta.
Hur det sen ledde till att den sistnämnda började anklaga Wille för att inte ha stil för att han hade rakat huvud och en mössa som han liknade vid en smutsig strumpa, och jag börjar predika om att han var ytlig och blind för det viktiga i livet vilket är respekt och världsfred, det har jag inget minne av.

Jag kan ju säga att när jag kom hem så däckade jag så hårt och vaknade i eeeeexakt samma position som jag somnade i. Alltid en klassiker.

I dag hade jag ett bisarrt möte med en snubbe som var antingen bara jävligt blyg och osäker eller extremt socialt handikappad. Kanske en kombo av båda. Mycket underligt möte var det i varje fall.
Får se om det blir något samarbete där.

Ska nog röra mig hemmåt snart och dega. Kolla på film som jag har hyrt. Kan inte fatta att klockan redan är så mycket. Hatar att vakna sent. Aja.

Vill ha svar från han fotografen snart! Och från filmbasen!
Kom igen! Let me know what's happening!

Nu: Ut i vårsolen igen



p.s Jag och Sanni bondade något enormt med en taxishaufför i går. Han var från Serbien där han hade arbetat som psykolog. !!!! Och så kommer han till Sverige med sin fru och sin unga son och får jobba som taxishaffis.
I rest my case. d.s

Varit ute med hundar. Känner mig fortfarande lite lite sjuk. Har, som alltid när jag är förkyld, fått någon slags allergisk reaktion på läpparna så jag har knappt någon känsel i dom. Och det sticker som fan. Kunde dock ha varit värre. Är feberfri än så länge.
Fikade med Geraldine, trevlig människa. Hennes lilla baby är så söt att det gör ont. Men fan va hon skriker.
Aj aj aj.
I går var toppen. Skrattade hela dagen lång verkligen. Umgicks med underbara Youssef och lika underbara Rasmus som jag inte har träffat på alldeles för länge. Hade kramp i magen efteråt pga av alla skrattattacker.

Sen träffade jag Sanni som inte är fy skam heller. Söt fin tjej.

I dag då? Jo, dom viktiga mailen är ivägskickade, har gjort allt jobbmässigt som jag kan göra för dagen och jag har äntligen lite jävla pengar. Så jag ska handla mat och sen ska jag hem och deeeega. Kolla in filmerna jag har hyrt;
Coraline och Frozen River. Båda verkar asbra.

Ska njuta av att inte tala med någon och inte träffa någon (vilket är jättekul iof, men en paus behövs med tanke på mitt lätt sjukliga tillstånd) och bara försöka vila bort känslan av att vara tung och sjuk.
Vill börja repa snart. Har inget tålamod!
Vill se skådespeleriet, höra replikerna sägas högt.

Jaja.

Nu: Fältöversten, maaaat

Känner mig inte helt 100% alltså. Inte alls. Något är fel med magen, förmodligen för att jag åt så dåligt i går, och jag är så trött på ett jobbigt slitet sätt. Rökte i går också. Fan. Så dumt. SÅ JÄVLA DUMT.
Men jag hade trevligt i alla fall. Fina skådisar jag har fått äran att jobba med. Båda är speciella, på helt olika sätt. Kommer bli sjukt intressant att se hur dom interagerar med varandra framför kameran. Sjukt intressant.
Ser faktiskt väldigt mycket fram i mot det.

Glömde min medicin hemma så jag är lite i obalans måste jag erkänna. Var helt speedad och crazy bananas munter när jag snackade med Emelie i en timme, fint samtal som alltid, men sen så bara sjönk energinivåerna på en sekund efter promenaden från Kungsholmen till Östermalm. Nu är jag helt borta.

Kan också vara för att jag har öst ur mig så mycket. Pratade pratade pratade i går. Hade så mycket som ville ut. Och ut kom det. I bland är det ren rappakalja, men i bland när man hör sig själv säga något som man aldrig riktigt har sagt förut eller ens tänkt på, men man inser att det är så sant och så "jag" att tänka så, och då känns det fint.
Man har kommit en liten bit längre på vägen mot att verkligen känna sig själv.
Alltid trevligt också (och liiiiite scary) att träffa någon som man har sjukt mycket gemensamt med på ett sätt som man aldrig har haft med någon annan förut.

Oh well. Nu är jag tom och trött. Och i kväll är det meningen att jag kanske ska ut med en vän. Hujeda mig. Hur ska man orka. Ja då blir det cola i alla fall. Ingen alkohol. No way.

Som sagt, känner mig inte helt 100% alltså. Känslorna svajar fram och tillbaks nu. Vilka känslor det är har jag ingen aning om, bara allmäna känslor. Om mitt liv och min vardag.
Vill komma bort från Stockholm ett tag. Gå i skogen, inte ha mobil eller dator, ingen musik, inga människor, ingenting.
Bara jag och naturen och tystnaden.

Nu: Pallra mig bort till Gärdet

Sprang in i Yohanna så här på morgonkvisten. Eller ja, nu är det förmiddag, men då var det morgon. Jag hade just vaknat och inte hunnit få i mig kaffe än, så jag irrade fram i slasken helt borta i mina suddiga tankar. Så bara stod Yohanna där. Med Diezel också. Den rackaren. Då vaknade jag minsann till.

Sen gick jag ut med Luna och njöt av solskenet. Kan våren vara på väg? Snälla snälla. Vore ju så nice.
Fick denna fråga i går: "Bloggar du? Whaaat? Du? Why?"
Denna fråga är befogad då jag verkligen inte är en typisk "bloggare". Vad det nu är. Men jag är ju verkligen inte den typen av person som är desperat att dela med mig av mina känslor med främlingar. Eller lägga upp bilder på mig själv i dagens outfit. jdkegarg. Oj sorry, jag spydde upp lite i munnen där av blotta tanken.

Men för mig är inte detta bloggande. Jag har knappt gett ut den här webbadressen till en enda levande varelse. Det är bara ett väldigt effektivt sätt för mig att få ur mig allt som snurrar i min väldigt snurriga skalle. Jag är för lat för att skriva dagbok och jag föredrar att skriva på ett tangentbord över att skriva för hand.

So there you have it. Det är lite terapi helt enkelt. Och så älskar jag ju att skriva. Älskar älskar. Även om det bara är ren skit som skrivs.

I kväll ska bli kul. Ska träffa mina skådisar och äta middag och babbla på hela kvällen lång. Har ju aldrig sett killarna tillsammans så det ska sannerligen bli intressant.
Nu ska jag ut med Cosmo snart och sen ska jag hem och dega innan det bär i väg mot Kungsholmen.
Stackars Luna druttade på rumpan på isen i dag. Det kan inte vara lätt att bli gammal. Även som hund måste man väl på någon nivå inse att man inte är den man en gång var. Det finns en besvikelse och lite skam i hennes blick när hon tappar balansen så där.

Hon som alltid har varit en så värdig stor stark hund.
Ålderdomen kommer och tar oss alla i slutändan. Om vi inte kålar av innan dess.

Nu: Fortsätta det trevliga småpratet med brudarna i vardagsrummet