Walking and Words

Du finns knappt i mina tankar längre, men dom få gånger då du dyker upp så försvinner du snabbt igen. Du är ointressant. Du är pinsam. Du är patetisk.
Jag undrar för mig själv hur vi kunde bli en sådan stormvind av aggression, sorg och missförstånd. Och från din sida;
Elakhet. Vi var ju aldrig ihop. Vi var aldrig ens kära i varandra. Inte ens på väg att bli kära i varann. Så hur kunde allt bli en så stor grej?

Vi var vänner. Som klickade. Och vi var sexuellt attraherade av varandra. Men hur kunde det bli så mycker mer än det lilla? Antingen så gör man något åt den sexuella attraktionen eller så väljer man att låta det vara och är vänner. Men med dig så blev det något bisarrt slags ordkrig där din besatthet kring att få sista ordet och måla ut mig som en irrationell galning, när vi alla egentligen vet vem den irrationella galningen i själva verket var, blev borderline psyko.

Som sagt, du är praktiskt taget glömd. Så starkt kände jag aldrig för dig, inte ens som vän. Men det gör mig så in i helvete arg att du ändå, på så kort tid, lyckades nästla dig in i mitt liv och komma mig så pass nära. Jag berättade så mycket för dig. Jag anförtrodde dig med så mycket. Litade på dig. Trodde du ville mitt bästa. Trodde att jag hade hittat min första riktiga heterosexuella manliga vän. Som var speciell.

Men inte fan var du det. Och nu har jag ännu ett alldeles för bra exempel på en ung man i min ålder som helt enkelt inte kan hantera en stark kvinna som vet vad hon vill och som inte är intresserad av att passa in i någon slags konceptform över hur en kvinna i min ålder ska tycka, tänka, vara och se ut.

Jag går vidare. As I always do. Men det är fan inte lätt med människor alltså. Vilka kan man lita på? Vilka är goda och genuina och vilka är egentligen ute efter att på något sätt sätta dit en? För vad då? För att man är annorlunda? För att man tycker om sig själv som man är och inte är öppen för klagomål om ens personlighet för det har tagit år att komma till en plats där man faktiskt trivs med sig själv? Hey! Take it or leave it. Om du inte gillar vad du ser, keep walking.

Ja ja. Ville bara få ur mig all skit som är relaterad till denna omogna underliga person som underbart nog är ute ur mitt liv för alltid.

Asså va fan. Kom igen nu. Det är mars, snart april. Och man kan inte ens gå ut i converse för då halkar man på rumpan och det läcker in isvatten så att det skvalpar när man går.
Hade satt på mig solbrillorna och hade musik i öronen, var inställd på en underbar lång prommis runt djurgården i solekenet. Men så blev det inte!
Nej nej. I stället så blev det bara en plågsam och blöt och jäääävligt hal linkande kamp till början av djurgården, och sen fick jag snällt vända om och gå tillbaka! Mina gummisulor klarade helt enkelt inte av att den buckliga isen som täckte varende millimeter av marken jag gick på.

Det var ett skämt. Måste ha sett så roligt ut! Hade ju ingen att luta mig i mot! Det är i såna situationer en pojkvän kanske kanske hade kunnat vara bra till hands. Eller en stabil Emelie eller Yohanna. Fast nej. Emelie hade bara pekat och skrattat och dokumenterat helvetet med sin mobilkamera med ett djävulskt leende på läpparna.
Visst hade du, Emelie!!??

Så jag styrde kosan mot farmor i stället och här har jag suttit och druckit kaffe och lyssnat på hennes alltid lika intressanta och nostalgiska historier om hur det var i förr i tiden. Blir inspirerad som vanligt och tänker att allt det där skulle kunna bli en så bra film.
Snart ska jag i väg och träffa fina roliga Youssef. Kanske blir det bio, kanske blir det bara en jävla massa tjötande på något café någonstans. Time will tell.

Nästa vecka: Jobba jobba jobba. Diciplin!

Hade just varit ute på promenad med musik brölandes i öronen på ett folktomt gärdesfält, då jag såg lite missade samtal och sms på min mobil som jag hade lämnat hemma. Det var den nyfunna kusinen som undrade om man ville ta en bärs. Jag som såg ut som en död indiansk dvärg med otvättat hår tvivlade till en början. Planen var ju hemmakväll med mamma och Mord i sinnet. Men så insåg jag att det är ju inte varje dag som man stöter på en nära släkting som man knappt har träffat någon gång i sitt liv. Och som jobbar med film dess utom!

Så jag drog på mig jeansen och begav mig ut i mörkret igen. Det blev Grappa på St Eriksplan och fy fan vilken jävla kväll det blev. I positiv bemärkelse alltså. Jag kan inte minnas senaste gången jag skrattade så mycket.
Jag har fan den roligaste, knäppaste, smartaste och skönaste kusinen i hela världen!
Vilken underbar upptäckt!

Men oj, va full jag blev. Oj oj. Så hamnade vi hemma hos min andra kusin och drack vin och sen, runt 3, så drog jag hem och däckade med en gång.
Vaknade kl. 1 i dag...Inte bra. Inte bra alls. Men jag ska ta igen det nästa vecka och gå upp tidigt.

I dag har jag bara läst hela dagen samt ringt en svensk fotograf i England som egentligen bor i Sverige och som äger en red kamera. Förhoppningen är att han ska vilja jobba med oss på det här projektet samt vilja låna ut sin kamera.
Jag har skickat manus och CV och hela baletten så nu är det bara att luta sig tillbaka och hålla tummarna.
Något jag har gjort ganska så mycket under dom senaste månaderna...

Nu: Ut igen och ta en promenad. Sen hem och se på Sagan om Ringen

Plötsligt downfall. Dagen var asbra. Nu känner jag mig sjukt trött och nere. Brukar oftast bli så när jag har tillbringat ca 10 timmar åt att göra viktiga men tråkiga saker på datorn samt ringa en jävla massa jobbsamtal. Råkade ringa fel också. Skulle ringa en snubbe som heter Olle och som hyr ut kameror. Råkar ringa fel Olle på min mobil och för att göra en lång historia kort så gjorde jag bort mig så sjukt mycket.
Han måste tro att jag är HELT SJUK I HUVUDET.

Oh well.

Jag har så ont i ryggen att jag kan knappt röra mig och jag hatar att höra mig själv klaga, men så här ont brukar det faktiskt inte göra. Och jag är allmänt nervös över hur jag ska få ihop saker och ting pengamässigt. Ser tillbaks på alla gånger i mitt liv som jag har haft ekonomisk frihet och tagit det för givet. Vad man ångrar det nu.

Men jag är glad egentligen. Och tacksam för så mycket. Jag tror bara att bristen på vätska och föda plus ryggvärken, drog ned mig lite grann. But I'll bounce back!
Vi har ju cheeseballs och godis plus Mord i Sinnet i kväll. Inte fy skam inte.

Nästa vecka kommer bli sjukt busy. Har så mycket som jag måste fixa. Måste boka datum med kameran, se till att vi kommer ha pengar till kameran, kirra repdatum, snacka med vår fotograf, dubbelkolla att vi verkligen har en klippare och en ljudtekniker.

My God. Visst är det kul, men det är mycket press också.
Får inte glömma att andas. Skulle va sjukt skönt med en personlig assistent nu som kunde stå till tjänst. Ha!

As if.

What a beauty. Vill ha.

Wow! Nu är man på G alltså! Känner mig jävligt hel och nöjd. Bara i allmänhet så där. Känner mig framför allt fylld av kärlek. För alla. Eller ja, nästan alla. Mina underbara lojala vackra vänner som tror på mig, stöttar och är just fucking fabulous. Min fantastiska farmor som är som en andra mor för mig. Min tjatiga och skitjobbiga mamma som jag ändå älskar mer än något annat. Hundarna som ger mig så mycket mer än dom själva förstår. Dagisungarna som är så bedårande att det skär i hjärtat på mig.

Shit. Va händer? Var tog cynismen och fuck it all attityden vägen? Borta! För stunden i alla fall.
Saker och ting har börjat falla på plats. Rör på mig.

Och om mindre än en månad fyller jag 23! How the fuck did that happen??? Ska bli skitkul i alla fall. Oj, vad vi ska ut och larva oss. Oj oj oj.
Hör du det, Emelie! Vi ska LARVA OSS! You won't know what hit you baaaaabaaaay!!!

I alla fall.

Har skickat in ansökan till filmbasen nu. Pust. Tog bara några ångestfyllda dagar för att få det gjort...
Nu är det bara ansökan till DI kvar. Ska kirra.

I kväll blir det gött att äta och film.
Skulle mörda för lite massage. Men aja, man kan inte få allt.

Nu: Njuta av att man mår bra.

United 93

　

Jag kan inte riktigt förklara varför, men grundtanken i att göra en film om vad som hände den 11 September känns för mig en aning vulgär. Eller ja, det känns opassande. En film görs väl i grund och botten för att underhålla, och massmord som har hänt i verkligheten är ju inte direkt underhållningsstoff. Men samtidigt, många av mina favoritfilmer hanetarar extremt känsliga ämnen och jag känner mig allt annat än underhållen efter att ha sett dom. Men jag känner mig djupt berörd. Så jag bestämde mig för att United 93 en chans. Det är ju inte fy skam heller att den är regisserad av Paul Greengrass.

Men oj, vad förvånad jag blev. Här fanns ingen smaklöshet att finna, nej nej. Det jag hade framför mig var helt enkelt en smakfull, subtil, välgjord dramathriller med substans. Manuset är skrivet med intelligens. Skådespelarna är okända, varje scen känns skrämmande äkta. Och man vet att allt har hänt på riktigt.

Det känns lite som att ord blir överflödiga här. Det är en film man ser och sen förblir mållös efteråt. En så fruktansvärt, kvävande obehaglig stämning vilar över varje scen tack vare att Paul Greengrass väljer att till motsats från Oliver Stone med sitt patriotiska epos som behandlar samma ämne, att undvika stora stjärnor i de bärande rollerna och uppenbara cliffhangers med underhållningsvärde.

Som sagt, United 93 är smakfullt gjord.

Det finns många klimaktiska, hjärtslitande slutscener där ute. Men slutscenen i denna film är beyond hjärtslitande. Jag kom på mig själv andas som som jag sprang i ett marathonlopp första gången jag såg den. Gud, vad jag grät. Det gick inte ens att se på TV efteråt. Det blev gungande fram och tillbaka i fosterställning i stället. Men visst får man positiva vibbar också. Ja, faktiskt. Till och med av den fruktansvärt tragiska slutscenen. För visst, dessa människor kommer dö. Det vet vi redan från början. Och det är oerhört sorgligt, orättvist och upprivande. Men faktumet att de alla samarbetar med varandra och visar sådant mod som dom gör för att rädda sig själva och varandra ur denna omöjliga situation, är intensivt rörande.

Det är alltid trevligt att bli positivt överraskad. Och för mig definerar United 93 Positiv Överraskning. Jag hade inte väntat mig vad jag fick.

Och vad jag fick var en modern klassiker.

Härlig kväll i går som tyvärr ledde till alldeles för lite sömn. Så nu sitter jag och gäspar efter morgonpromenaden med Luna. Men det var värt det. Alltid kul att träffa genuint trevliga jordnära människor. Speciellt när det är någon som man ska arbeta med.

Nu ska jag nog ta mig en liten tupplur innan jag drar ut med Cosmo. Sen Sandra. Kaaaaffeeeee. Yeah baby.

Nu: Sussa sött. I si så där en kvart eller så.

Ja vad ska man säga. Allt som allt var det en jävligt lyckad kväll. Med hjälp av gott sällskap och mer alkohol än vanligt så blev det till och med riktigt kul. Men det var fan inte trevligt hur kvällen började.

Jag och två vänner kommer gående mot klubben där stand up showen ska äga rum. Vi är alla på muntert humör och skämtar och skrattar och har oss. Man är på G helt enkelt.
Och så kommer vi fram till ingången och vi ska just gå in, men två killar är på väg ut för att röka så vi stannar upp.
Andan i halsen, panik som sprider sig i magen, äckelkänslor som nästan ger kväljningar. Självklart. Självklart är en av dessa killar PSYKFALLET. Självklart är han också där. Självklart så är han det första jag ser när vi väl är framme. Självklart ska Stockholm vara så jävla jävla litet.

Jag blacked out. Minns knappt vad jag sa. Minns bara hans vidriga röst, drypande av arrogans och nedlåtande sarkasm. Mitt sällskap visste båda två vem psykfallet är och har hört historien som ligger bakom alltihop och de var båda väldigt stöttande. Det kombinerat med sjukt roliga komiker som underhöll hela kvällen lång samt en jäkla massa shandys räddade aftonen.

Men visst var det obehagligt att se honom i ögonvrån. Veta att han satt där. Obehagliga människor verkar det finnas gott om. Men som tur är så finns det en jävla massa goa människor också. Tack gode gud för dom.

Sen kom jag hem i alla fall efter en massa massa skratt och prat med gött folk, och det blev till och med taxi. Lyyyyx. Inte var det jag som betalade, hehe.
Sen var jag imponerande pigg nog att tvätta ansiktet innan jag dök ned i sängen.
Vaknade underligt nog astidigt i morse ( med världens huvudvärk) och kunde inte somna om. Så jag åt och drack en massa och fick ett litet rejectionmail från L.A. Ja ja. Rejection keeps you grounded. Makes you work hard.
Så är det.

I dag har jag promenerat på Gärdet med Cosmo och nu är jag hos kära farmor som ligger och löser korsord.
I kväll vankas det ett sent möte vid Odenplan och i morgon ska jag träffa underbara Sandra. Ska bli trevligt.
Hon är så vis och god.

Ha ha, såg att jag skrev en härligt flummig status på min facebook i går när jag befann mig i fylledimman.
Kärlek. Nothing more nothing less. Bara det ordet. Ha ha! Visst blir man så fabulöst hippie blödig när man har fått i sig några järn? Ska försöka att föra in det mer i mitt liv i nyktert tillstånd också. Är nog ganska kärleksfull av mig, men ska bli ännu bättre! Finns ju så många som jag tycker så himla mycket om.

Och du, Emelie! Om du läser det här, JAG TYCKER SÅ HIMLA MYCKET OM DIG! KÄRLEK!

Ska googla Kärlek och lägga in den bilden som jag tycker är bäst.

Kanske blir det lite svar på obesvarade frågor snart. Det är bara att hålla tummarna.

Tack för din kommentar, Emelie. Vi får båda satsa på att gå i mot strömmen och bryta mot lite normer, tycker jag.

Har just ätit pannkakor med farmor efter att ha varit ute med Luna och snart ska jag ut med Cosmo. Den bedårande gamlingen. Han är så fin. Vad skulle man göra utan hundar? Jag kan inte ens föreställa mig.

I kväll blir det kanske Mafia Comedy Club. Får se. Hoppas det blir lite skratt. Känner mig en aning risig nämligen.

Nu: Ringa Filmcentrum och Filmbasen

Ser reklamen här på blogg.se om hur man kan bli L'oreals nästa modell. !
Ryser. Något skrumpnar ihop inom mig när jag ser brudarnas stelt leende sockersöta ansikten. Hoppas hoppas hoppas att min lillasyster växer upp och blir något annorlunda. Någon som prioriterar styrka, intelligens och lojalitet över utseende, sociala regler och andra ytligheter som konsumerar så många människoliv.

Blir förvånad över hur tråkig den här dagen blev. Trodde att jag hade en massa viktiga saker att göra som skulle ta flera timmar. Men bara efter någon halvtimme framför datorn så var jag klar. Jahapp. Vad gör man då?
Jo man sitter och degar och slösurfar på usla bloggar och trista modesajter som av någon anledning provocerar mig. Visst, mode kan va kul. Till och med en konstform. Men hur dessa tjejer och killar tar just TRENDER på så stort allvar så att det verkar som att deras liv hängde på det....jag mår illa. Jag blir trött.

Det går över fort. Och så undrar jag varför jag plågar mig själv. Kan liksom inte låta bli. Vill se det hemska.
Framför allt brudar som alla klär sig EXAKT LIKADANT och sen tar bilder av sig själva som dom lägger upp på sina jävla bloggar. "Titta va fin jag är! Kolla hur moderiktig min outfit är! Jag är nämligen TRENDIG. Gah!"

Läste en text som Linda Skugge skrev för ett tag sen där hon försvarade alla bloggtjejer och tyckte att dom var våra kvinnliga hjältar under 2000-talet. Banbrytande i mediavärlden. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste det. Ska detta vara våra sändebud, vårt köns respresentanter i en värld där alla observerar och lyssnar?

Var är vår tids Simone De Bouvoir, Virgina Woolf, Sylvia Plath, Annie Proulx, Joni Mitchell???

Ska gå och köpa mat snart. Blir kanske Sagan om ringen i kväll. Kan behövas med tanke på mitt något cyniska bittra humör.

Önskar i bland att jag levde under 70-talet. Brände behåar, gick på festivaler, demonstrerade, fick bevittna riktiga rebeller och kanske vara en själv.

Ja ja. Ska nog stänga grötluckan och gå ut snart.

Såg om en av mina absoluta favoritfilmer i går med en gammal kär vän. Donnie Darko, som jag nyligen recenserade här på bloggen då den är med på min lilla nörd topplista över Best fucking movies EVER.
Jag hade inte sett den på alldeles för länge. Det var säkert 3 år sen, om inte mer. Vilket är fy skam, jag vet.
Men det blir så i bland.
Det slog mig, när vi satt sida vid sida och tog in denna fabulöst skumma klassiker, att hur klyschigt det än låter så ser man verkligen allt med klarare blick ju äldre man blir. Man tar in mera. Man känner mera. Man blir inte distraherad av småsaker, man ser ALLT som filmen ger.
Och musiken...oj oj musiken. Jag glömde nog nämna det i recensionen så jag tar upp det nu i stället. Musiken är ju genial. Ger exakt rätt stämning. Vacker, skrämmande, udda.
Ja, det är verkligen en film man ska ha i sin samling.

Är hemma hos farmor och myser nu efter att ha varit ute med Cosmo i snön. Saknar dagisungarna.

Shiiiit måste göra klart mina ansökningar. Varför ska jag alltid skjuta fram saker tills sista sekunden? Jag gör det om och om igen och hatar mig själv lika mycket för det varje gång.
Jag. är. så. äckligt. jävla. dålig. på. att. vara. min. egen. chef.
Så är det bara.

Jaja. Ska kirra.

Nu: Socker och fett. Mmmmmm...

Varför hör han sig nu? Har han inte fattat piken? Är jag inte ganska mother fucking obvious here???
Jag känner på mig att han njuter av att plåga mig. Han vet att han sårar och provocerar med sina elaka nedlåtande kommentarer. Sina anklagelser som saknar grund helt och hållet. Börjar misstänka att det kanske är något fel på människan. Bara tanken på att jag har varit nära honom, både fysiskt och känslomässigt, gör mig nu illamående.

Och frågan kvarstår; Hur kan någon som är så pass mycket hippie pacifist som jag är, ändå dra åt mig så många psykfall? Jag förstår inte.
Jag anstränger mig verkligen och har försökt bli mer selektiv när det kommer till vänner och potentiella pojkvänner, men ändå så upprepar sig detta jävla mönster gång på gång.
Jag vill bara ha snälla, respektfulla människor i mitt liv. Människor med goda hjärtan som fattar att man lever bara en gång och man borde då passa på att behandla sina medmänniskor så fint som möjligt.'

Det värsta av allt är när han konstant anklagar mig för att spela offer.
Jag är inte intresserad av att spela offer! Det enda jag är intresserad av är att du ska försvinna ur mitt liv och aldrig återvända!!!

 

Donnie Darko

　

　

Om någon film på den här listan skulle beskrivas som en riktigt riktigt weeeeeird film, så skulle det väl ändå vara Donnie Darko. Don't get me wrong. In my book så är Weird inte något negativt. Tvärtom. Det innebär oftast att filmen är intressant. Banbrytande. Unik. Och det är verkligen Donnie Darko. Jag kan inte komma på någon annan film med samma typ av stämning, samma underliga skådespeleri, samma överraskande handling som går i mot alla dramaturgiregler som skapats i Hollywood under de senaste årtionderna.

Jag såg den för första gången för flera år sen, jag minns inte exakt hur gammal jag var men jag var definitivt tonåring. Och jag fylldes av en sådan glädje då eftertexterna rullade upp och filmen var slut. Det gjorde mig genuint glad att en så udda film hade blivit gjord. Och haft en ganska så rejäl budget samt blivit producerad av någon så otippad som miss romantic comedy Drew Barrymore. Hon är även med i filmen och är inget mindre än briljant som lågmäld men karismatisk engelskalärare.

Men självklart så tillhör denna film Jake Gyllenhaal. Vilken skådespelare. Det var nog här som jag upptäckte honom för första gången och verkligen insåg vilken speciell talang han var och fortfarande är. Hur kan någon så ung vara så lärd när det kommer till hur man axlar en tung roll och sen spelar den med sådan perfekt balanserad övertygelse och starkt engagemang? Sitter det kanske i generna? Hans syster Maggie som också är med i filmen och spelar, hör och häpna, hans syster, är också som vi alla vet en minst sagt övertygande aktör. Han har tålamod med sin karaktär, han dömer den inte och han bär mycket av filmen på sina axlar.

Han är spektakulär.

Jag är väldigt svag för filmer som lyckas balansera drama med en slags skräckfilmskänsla. En film vars egentliga syfte inte är att vara "läskig" men som har en obehagligt skrämmande och starkt påverkande underton som ligger likt en slöja över varje scen. Sex lies and videotape, som också kommer dyka upp på den här listan, av Steven Soderberg är ett bra exempel. Det är ett relationsdrama om sex i grund och botten men tack vare de gryniga home video bilderna med Cliff Martinez unika syntsound i bakgrunden, så känns det lite lite obehagligt. Men inte på ett avtändande sätt, man vill inte stänga av eller spola vidare. Tvärtom.

Det är en speciell känsla helt enkelt som många filmer försöker men inte lyckas fånga.

Regissören Richard Kelly lyckas dock med detta i sin genombrottsfilm.

Några favoritscener som jag minns att jag brukade spola om och om igen är dessa följande;

Montaget där kameran följer i en enda tagning hur Donnie lämnar skolbussen och rör sig genom skolans korridorer med Tears for Fears på högsta volym i bakgrunden. Perfektion.

Första gången vi får träffa Donnie's "vän" Frank som i sin kaninkostym lockar med sig Donnie ut i natten på förbjudna uppdrag.

När Drew Barrymores lärare goes over the edge och skyndar sig ut på skolgården för att vråla ut sin frustration.

När Donnie greppar tag i skolans mest utstötta och mobbade elev, en överviktig asiatisk tjej som vekar vara lite småkär i Donnie, och intensivt ser in i hennes ögon och uppfordrande säger "Things are gonna be better for you some day. I promise."

Jag ryser.

Oj, vad jag har gått i dag. Fram och tillbaka. Med hund efter hund. Men jag klagar inte. Det är skönt att röra på sig. Och efter som jag håller mig borta från gym ungefär på samma sätt som andra håller sig borta från tunnelbanan och allt annat SL-relaterat these days, så är det också ett bra sätt för mig att röra lite på fläsket.
Har just ätit en stor ganska så nyttig måltid och nu DEGAR jag.

I dag så fick jag äntligen ansökningsblanketten från DI! Yey! Och det var en hel del där som kändes ganska otippat. Jag trodde att det skulle vara mycket mer byrokratiskt och stelt, men några av frågorna fick mig att skratta rakt ut. Som den här t ex; "Berätta om när du senast blev förvånad."

Hahahhaha! Alltså, förlåt men....Förstår dom inte hur många dörrar dom öppnar med den frågan som borde förbli stängda? Dom vill ju uppenbarligen att man ska komma med ett filosofiskt och intellektuellt svar men den obscena humoristen i mig kan ju inte låta bli att fundera över förbjudna alternativ...typ;

"Ja, jag skulle gå på toa här om dan och när jag drog ned trosorna så var det en kuk där! Man ba, oj liksom. Blev fett förvånad."

Men det ska faktiskt bli kul att fylla i skiten. Och det ska framför allt bli skönt att skicka i väg det och veta att det är klaaaaart. Skön känsla.
Nä nu ska jag nog vara lite flitig och fortsätta att skriva på min lilla recensionsserie. Bra träning för en aspirerande författare!

Nu: Kaffe.

L.A Confidential

　

Jag har ett lite underligt och småkul förhållande till den här filmen. Ungefär samma förhållande som jag har till många andra filmer också. Det var nämligen så att jag såg L.A Confidential för första gången för flera år sen när jag fortfarande var barn. Mina vänner i samma ålder skulle nog aldrig ha tillbringat en fredagskväll till att spana in brutala polismän i 50-talets Los Angeles, men jag var som jag var och förfördes snabbt av det genialiska skådespeleriet, det stilrena fotot och den råa men ändå exklusiva tonen som genomsyrar varje scen. Och så är jag ju lite av en sucker för filmer som utspelar sig under 50-talet. Vad var det med den epoken som gör sig så jäkla bra på film?

Nåja. Jag hade den på VHS, minns ni dom gamla hederliga kassettbanden?, och sen kom DVD eran och filmen försvann i någon utrensning. Och av någon anledning så såg jag den inte igen på många år. Förmodligen för att jag hade sett sönder den så många gånger redan och kände att det var dags att ta en paus.

Jag gjorde nog rätt i det. För när jag nu såg om den för några veckor sen, ja på DVD, så sköljde varje scen över mig med en hint av nostalgi men också på ett överraskande sätt då jag upptäckte så många nya härliga aspekter som jag aldrig hade tänkt på som barn. Jag blev nyförälskad. Och jag blir ofta nyförälskad i filmer jag inte har sett på alltför länge. Det blir en speciell relation mellan film och tittare då. Man har återupptäckt något och man minns så väl varför man älskade den way back when.

L.A Confidential är ju framför allt snygg. Det kan nog ingen förneka. Den är fruktansvärt snygg. Fotot är som ren bildpoesi med sina starka färger och diskreta klippning och koreografin som de stencoola skådisarna rör sig i är inget annat än genialisk. Jag får alltid känslan när jag ser filmen av att alla inblandade verkligen vet vad dom gör. Inte bara dom vi ser framför kameran, utan alla som var inblandade i produktionen i huvud taget. Alla verkar ha haft koll på läget helt enkelt.

Inga misstag, inga tabbar, ingen som nöjer sig.

Enbart perfektion är acceptabelt.

Framför allt är det ju en fröjd att iaktta skådespeleriet. Filmen hade nog lätt kunnat bli enbart snygg om fel skådisar hade valts för vad som kunnat bli stereotypiska roller. Men Russell Crowe, Kevin Spacey och grymt underskattade Guy Pierce gör alla så pass bra jobb att man bokstavligt talat inte kan slita ögonen från TV-rutan. Och även birollerna lyser, till och med dom allra minsta. Jag kan verkligen se framför mig hur regissören Curtis Hanson måste ha givit sig själv helt och hållet till det här projektet. Hur hans mål var att skapa något som filmlskoleelever skulle se på som ett bra exempel på något riktigt jävla välgjort.

Hur strävande efter inget mindre än det bästa inom alla områden som inkluderas i processen att göra en film enbart kan löna sig.

Rollo Tomasi baby.

Rollo Tomasi.

 

Lilja 4-ever

　

Det kan vara en enkel genväg att göra en film om utsatthet med mycket tragik och hjärtkrossande scener där huvudpersonen blir nedtryckt på ett eller annat sätt. En underdog story som det så fint kallas. Det kan till och med vara så effektivt att man i bland kan komma undan med en ganska så halvtaskig film, så länge historien är tillräckligt sorglig. Precious är enligt mig ett väldigt bra exempel på detta. Så hypad som den filmen har blivit! När jag gick för att se den för ca 3 veckor sen så förväntade jag mig inget mindre än ett mästerverk. Hade till och med tagit med mig näsdukar i väskan för jag bara visste att tårarna skulle flöda. Jag som gråter så lätt också!

Det gör ju inte saker och ting sämre heller att det är producenten till en av mina absoluta favoritfilmer Monsters Ball som har regisserat den. Men till min stora shock så kände jag nästan inget alls. Visst, det finns ljusglimtar. Det gör det. Precious är inte en dålig, usel film. Det fanns flera scener där jag definitivt var känslomässigt engagerad. Men framför allt så kände jag mig lurad. Jag kan inte förklara det bätte än så.

Det är sannerligen ett lätt sätt att inte bara locka människor till biografen men också för att få dom att säga att filmen var fantastisk när dom lämnar den. För man känner ju oftast något när man ser en ung människa som Precious och det livsöde hon har. Incest, barn vid ung ålder, fattigdom, brist på utbildning, våldtäkt, misshandel, sjukdom, mobbing m.m m.m. Men betyder det nödvändigtvis att det är en bra film? Självklart inte. Jag tror dock att människor kan ha lite svårt att skilja på saker där och blanda ihop berörande tragik med vad som är och inte är en bra film.

Så egentligen måste ju det vara något av det svåraste, att göra en film som är fruktansvärt tragisk och sorglig, men ändå inte låta filmen drunkna i sina egna hemskheter. Att ändå lyckas göra något med substans och innehåll. Något som är minnesvärt ut över misären.

Och det, det tycker jag att Lukas Moodyson lyckas med i sin tredje långfilm Lilja 4-ever.

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg den. Jag var 16 år gammal, gick i gymnasiet och såg den med min skolklass. Jag hade nog inga specifika förväntningar förutom att den förmodligen skulle vara ganska bra. Hade ju älskat Fucking Åmål och Tillsammans, men jag hade ingen aning om hur filmen skulle vara gjord så att säga. Hur han hade valt att berätta denna historia.

Jag minns så väl en av de första scenerna i filmen när Lilja står med sin bästa vän och lyckligt leende berättar om hur hon ska åka till USA. Det dokumentära sättet som den statiska kameran vilade på hennes hoppfulla och lite barnsliga ansikte, men ändå inte dröjde kvar för länge för att understryka något uppenbart.

Scenen när Lilja's mamma åker i väg och lämnar henne, hur Lilja envist sitter kvar i huset och stirrar ut i luften för att sen kapitulera och springa som ett kärlekstörstande barn ut i leran och vädjande skrika efter sin enda förälder som nu överger henne för ett bättre liv någon annanstans.

Lilja är inte medbjuden.

Resten av filmen påminner lite om Lars Von Triers berättarstruktur. Hur det börjar i ett redan falnande ljus för att sedan störta ned i mörker, störta lite till och sen när man tror att nu kan det inte bli svartare, så störtar allt några tusen mil till. Men det spektakulära här är att trots att handlingen är smärtsamt realistisk och vi vet att allt det här händer i verkligheten och skådespelerna verkar inte spela sina roller, utan ÄR sina roller, så känns det aldrig övermättat. Det känns aldrig som att det blir för uppenbart eller att filmskaparna har brett på så mycket de bara kan för att få oss som publik att sjunka ned på knä och avguda vad vi ser.

Hoppllöst mörker med potentiell försoning doesn't equal bra film. Men Lilja 4-ever är bra. Fruktansvärt bra. Varför? För att den är så otroligt välgjord. I sin smutsiga prakt reser den sig ur Sovjetunionens skuggor och lyser som en av Sveriges bästa filmer någonsin. Fotot är så där underbart smågrynigt och passar perfekt för miljöerna där allt utspelar sig, skådespeleriet är superbt på alla nivåer och Moodyson låter inte en enda gång något gå over the top. Det känns bara oerhört äkta och oförglömligt. Nothing more, nothing less.

Och barnskådisen som spelade Volodja....Var tog han vägen? Någon som vet!?

　

　

I går var en minst sagt underlig dag. Eller ja, dagen var väl helt ok. Trevlig faktiskt. Men kvällen...orkar inte gå in på detaljer men oj oj oj. Uppenbarligen är det inte en bra idé att skippa en dag med medicinerna, för då kan det gå illa. Vilket det gjorde. Men jag somnade väldigt tidigt i alla fall och sov sen som en stock tills klockan 8 på morgonen då dom ringde från dagiset och undrade om jag kunde komma in och jobba.

So away I went. Har varit en bra dag med en massa kärlek. Lille Arvid som förmodligen är autistisk och väldigt svår att få kontakt med, ville kramas och aldrig släppa taget. Vendela, som också är lite egen, sprang in i min famn och ville gosa och bli omfamnad, lilla lilla Vera som är yngst av dom alla och så väldigt äppelkindad och rultig, ville sitta i min famn och kramas precis hela tiden.
Mitt hjärta var så sprängfyllt med kärlek att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv.

Nu är jag hemma efter diverse ärenden och är ganska så trött och hungrig. Ska nog lägga mig och dega framför TV:n. Precis vad jag behöver.
Ansökningsblanketten från DI har inte kommit än, kom igen kom igen...!
Och dom två som jag väntar på svar i från har inte svarat. Tålamod. Tålamod.

Nu: Godis + soffa + TV = Bra grejer.

　

Dead man walking

　

　

Jag har aldrig varit särskilt politiskt insatt, men när det kommer till dom två följande hett debaterade frågorna så blir jag eld och lågor; Homosexuellas rättigheter i samhället och dödsstraff. Fråga mig inte varför, men så är det. Inget får mitt spanska temperament att vakna till liv så som när någon yttrar homofobiska kommentarer eller när någon kläcker ur sig något i stil med "Ja, men så länge det sköts snyggt så kan dom väl lika väl ta livet av dom." Jag blir bokstavligt talat galen. Tappar alla begrepp, kan knappt komma på något intelligent att säga. Kan inte ens framföra ett välformulerat argument som sätter dom på plats. Ilskan tar över.

Men framför allt så blir jag ledsen. Besviken. Uppgiven. För jag känner att människor med dom åsikterna är så långt borta från mig att vi kan inte nå varandra på någon nivå. Och det är en förlust i sig. Man ska ju kunna komma överens trots att man har olika politiska ståndpunkter. Tro mig, jag har vänner som är allt från marinblå moderater till dom klarrödaste vänsterpartister, jag bryr mig inte.

Men när det kommer till just dessa två frågor så har jag någon slags noll tolerans regel som liksom sitter i ryggraden på mig.

Därför så finns det självklart vissa filmer som av uppenbara skäl slår två flugor i en smäll genom att dels vara bra filmer i sig men också genom att beröra en eller båda av dessa ämnen.

Jag är verkligen inte så lättflörtad att jag gillar en film bara den handlar om homofobi eller dödsstraff, oh nej. The life of David Gale och Total Eclipse till exempel handlar till stor del om dödsstraff respektive homosexuell förbjuden kärlek men är båda fiaskon i mina ögon.

Men...om en film görs riktigt riktigt bra och lyckas i samma veva att ta upp båda det svarta och det vita samt gråzonen mitt i mellan med något så komplext och omdebatterat som t ex dödsstraff....ja då är jag såld.

Och Dead man walking är enligt mig just en sådan film.

Den är enkel i sin ärliga brutalitet. Den berör och får fram många tårar utan att sälja sig och utan att falla för dom typiska Hollywood fällorna. Inte ens Susan Sarandons genomgoda nunna blir jobbigt idealiserad. Det hade varit så lätt för regissören Tim Robbins att komma med moraliska små twistar och försökt omvända Sean Penn's våldtäktsman till något änglalikt och oskyldigt. Men nej. Han är skyldig. Han utförde ett fruktansvärt brott. Ingenting i denna värld kan ändra på det eller försvara det han gjorde.

Och det är det ingen som försöker göra heller. För den här filmen, och dödsstraffmotståndare också för den delen, försöker inte rättfärdiga brott. Det handlar inte om att mord, våldtäkt och rån är acceptabelt. Självklart inte. Det handlar om att folket och dess regering inte ska sjunka till den nivå som brottslingarna vi fördömer och bli mördare vi också.

Nåja, nu skulle inte detta bli en politisk debattartikel. Men det är svårt att inte vandra i dessa tankebanor när man tänker på Dead man walking.

Hela filmen är stark och berörande, framför allt tack vare det briljanta, jag understryker BRILJANTA, skådespeleriet som vi får se från Susan Sarandon och Sean Penn. Dom ger liv åt roller som i fel händer hade kunnat bli fruktansvärt stereotypiska men som här i stället blir ikoniska och framför allt äkta.

Scenerna i slutet när mordet, eller dödsstraffet som det formellt sett heter, äger rum och dom två huvudpersonerna utbyter sista ord och blickar, är så hjärtekrossande och oförglömliga att jag varje gång lovar mig själv att satsa på en karriär inom politik i stället och viga mitt liv åt att försöka stoppa dödsstraffet ute i världen.

Sen inser jag att det är kanske inte mitt kall i livet. Men jag hoppas att någon där ute kanske känner samma sak och gör något åt dom lagliga mord som begås i alltför många länder, enbart på grund av att människor som du och jag accepterar att det äger rum.

Ok, filmnörd som jag är...så känns inget mer passande än att påbörja en liten recensionsserie här på min lilla dagboksblogg vars enda läsare är yours truly!

Det finns ju en hel del filmer som har berört mig mycket genom åren och som har påverkat mig avsevärt som människa. Och självklart som aspirerande regissör. Man ska väl egentligen inte rangordna och jämföra talang, men jag är ju svag för listor. Speciellt när det kommer till att komponera mina egna. Sa här kommer en fet jävel. Oh ja. En top 30 lista över dom filmer som jag anser är dom bästa filmerna jag någonsin sett. Alla har dom haft en inverkan på mitt känsloliv och min syn på den tidlösa konstformen som är film, på olika faschinerande sätt.

　

Here we go.

　

　

No. 30

Marie Antoinette

　

　

Mycket negativt har sagts om denna oerhört underskattade filmpärla. Min lilla teori är att den mest avgörande anledningen till detta är falsk marknadsföring. Något lellarna i Hollywood är väldigt duktiga på. Tyvärr. Sofia Coppola är en mycket speciell regissör med en mycket speciell registil. Hon öser inte på med dramatiska fiolstråkar under känslostarka scener för att knuffa publiken i rätt riktning. Hon kör inte med en röd tråd som vaggar in tittaren i en förutsägbar trygghet. Hon överraskar ofta i sina berättelser. Varför? Jo för att hennes filmer ofta har ett dokumentärt stråk i sig som alltid får mig att rysa till av välbehag. Det känns äkta. Som att det faktiskt händer rakt framför ögonen på mig. Anledningen till att jag gillar Sofia Coppola är för att hon lyckas gång på gång få mig att glömma att det är en film jag ser på.

I hennes debutfilm Virgin Suicides så blev jag rent ut sagt hypnotiserad av den högst obehagliga och parfymdoftande stämningen, det tog mig flera timmar att skaka av mig känslan som filmen fyllde mig med. Och Lost in Translation ska vi inte ens tala om. Inte bara att igenkänningsfaktorn var på topp, jag fick även känslan av att kameran bara råkade vara där när Charlotte och Bob hade sina trevande men magiska konversationer i Tokyo's hotellbarer och sovrum.

Och detta tycker jag att hon lyckas med även i Marie Antoinette. Hon lyckas med något så ovanligt som med att skapa en dokumentär känsla i 1700-talets Versailles.

Tack vare närgående statiska kameravinklar och ett modernt bildspråk, som dock aldrig tar överhanden och blir skrytsam i sin tekniska modernism, så blir det aldrig så där långtråkigt och melodramatiskt som det så ofta tenderar att bli i kostymdramor.

Faktum är att det aldrig ens känns som ett kostymdrama. Det är helt enkelt en intim men också avståndstagande observant film om unga människor, med en ung förvirrad kvinna i centrum, som växer upp med alldeles för mycket pengar och makt för sitt eget bästa. Många paraleller kan dras mellan filmens karaktärer och dagens unga kändiselit (Paris Hilton, Nicole Richie, Lindsay Lohan, Mischa Barton only to mention a few) som spenderar det mesta av sin tid åt att festa med dyr champagne, shoppa dyra kläder och smycken och konstant befinna sig under allmänhetens cyniska och nådlösa mikroskop.

Framför allt är det också en historia om hur det kan ha varit att växa upp som mycket ung kvinna, ett barn nästan, i en sådan bisarr miljö som det franska hovet under 1700-talet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kan ha varit. Eller ja, jag kunde inte förrän jag såg denna film. Den gav mig nämligen en pulshöjande inblick i hur det mycket väl kan ha varit. Och trots att The Cure, Siouxie and the Banshees New Order och till och med lite svensk indiepop spelas i bakgrunden när Marie ränner omkring i sina dyra klackar och sippar champagne eller lider i tystnad bakom låsta dörrar, så känns det aldrig uppdiktat eller påhittat. Det känns äkta. Mycket av det är nog tack vare de långa tagningar, inget tar bort realism så mycket som överdrivet snabb klippning, som Sofia envisas med och som jag älskar. Tagningar där kameran bara vilar på ett ansikte, ett rum, en rörelse.

Men allt det här som jag älskar med Marie Antoinette kunde tyvärr inte människorna vars jobb det var att göra PR för och marknadsföra filmen, se. De såg enbart den moderna musiken, de popkulturella referenserna, snygga och hippa Kirsten Dunst och härliga klänningar. Därför så packeterades den som en sockersöt karamell vars främsta målgrupp var unga hippa tjejer och killar, framför allt tjejer, och när dom sen i stället möttes av detta sökande och visuellt ambitiösa lilla mästerverk så visste dom nog inte vad dom skulle göra med den. Precis som reklammakarna som klippte ihop trailern.

Synd är det. Jag kan förstå att filmen har svårt att hitta en passande målgrupp. Den handlar framför allt om unga människor men känns mer riktad mot äldre män och kvinnor.

Det enda jag vet är att när jag såg Marie Antoinette för första gången en härlig höstdag för ca 3 år sen med min vän Micaela, så reste sig varje hårstrå i min nacke under scenen då den 14-åriga Österrikiska prinsessan Antoine först beträder fransk mark för att möta den franska kungen och hans sonson som också är hennes gemål. Och en främling.

I bakgrunden; pulserande och stegrande modern pop, på bioduken; En blek och uppklädd Kirsten Dunst som inte bara spelar sin roll utan som försvinner in i den.

Vad kan jag säga, det är en film som inspirerar, det är en film som stannade med mig. Tack vare scenografin, tack vare musiken, tack vare fotot.

Men framför allt kanske tack vare att den fick mig att känna så starkt för en bortskämd prinsessa som spenderade nästan allt hon ägde på diamanter och klänningar men som trots allt ändå slutade upp huvudlös på ett franskt torg framför en hejande folkmassa.

En figur från historieböckernas dammiga sidor blev en verklig människa.

Bravo Sofia.

Känner mig dig degig. Har kirrat tengentbordet nu i alla fall så nu har jag å ä ö. Inte fy skam.
Beställde också ansökningsblanketten från DI och har registrerat filmen på filmbasen. Bra bra.
Kollade in mer om den där utbildningen i Eksjö. Visst verkar den asbra men...vill jag verkligen bo i lilla lilla Eksjö i Småland i två år???? I don't know about that. Om jag kan komma in på en liknande utbildning i tja...Australien kanske (!) så vore väl det fan så mycket roligare!

Problemet där är ju att vara borta från familj och vänner under en så lång tid. Det skulle kosta en jävla massa och ta sjukt lång tid varje gång jag skulle vilja hälsa på här hemma. Kära farmor som börjar bli så gammal, mamma, Jackie som växer och växer...Emelie, Yohanna, Micaela...dom kontakter jag har byggt upp här. Ska man bara sticka från allt det i 2 år?

Låter kanske som lyxproblem, men jag har faktiskt ingen aning om vad som är rätt sak att göra här. Jag känner bara att om jag nu ska dedikera 2 år av mitt liv på en yrkesutbildning, så kan väl scenerierna och min omgivning lika väl vara lite blått hav, vita stränder och muntra australiensare?

Jag vet inte. Väntar väl på ett tecken som ger mig en liten knuff i rätt riktning.